Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

Då har vi äntligen kommit till plats #1 på den här otroligt utdragna listan! Och då passar jag att bjuda på något obskyrt som ingen hört förr! Norska Leprous slår an precis rätt strängar hos mig, och ser jag tillbaka så kan jag dra paralleller till flera andra band på listan. De har det stämningsfulla och illavarslande från Ghost, de har det progressiva från Dream Theater, det högtravande och pompösa från Illusion Suite. Ändå liknar det inte något annat jag lyssnar på.

Hela skivan Coal är helt fantastisk med flera låtar som kämpade om att representera på listan. Lyssna även på långa och stämningfylda The Valley eller tunga Contaminate Me. Att låten Foe skulle bli årets bästa låt var inte helt självklart, men att Coal är årets bästa album är helt givet! Tack Mattias för tipset.

Lyssna på Spotify

Annonser

Read Full Post »

Riffet är sju sekunder långt och upprepas 14 gånger. Magi.

Lyssna på Spotify

(Ignorera partiet med sång sista minuten)

 

Read Full Post »

Dream Theater skulle kunna vara världens bästa band om alla låtar var som The Enemy Inside eller 2011 års Lost Not Forgotten. Varför envisas dom med att fylla 90% av sina album med smörig skitmusik när de är kapabla till sådana  här mästerverk?

Jag vet att de flesta tänker på överdrivet pretentiös gitarronani när man hör namnet Dream Theater och jag är den första att erkänna att de kränger ut mer än sin beskärda del av den varan. Man kommer inte undan det i 2013 års tredje bästa låt heller, men här känns den berättigad och intressant. Introt är inte på mer än 1:25 och solot mot slutet av låten är knappt 1½ minut… Men ska jag vara ärlig så känns dessa instrumentala delar snarare som de drivande i låten än utfyllnad för att visa sitt tekniska kunnande. Fantastiskt progressivt, händelserikt och medryckande!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Ribcage var årets första låt som gick på repeat i lurarna. Den släpptes som en försmak till albumet The Bronx (IV) och jag blev direkt 100% mer peppad på albumet! Ribcage tar tag i dig från första tonen och ber inte om ursäkt. Enkla och effektiva riff i ett ursinnigt tempo, precis som punkmusik ska vara! Melodisk och catchy refräng, precis som punkmusik ska vara! Kaxig och utmanande text framförd med viss desperation, precis som punkmusik ska vara!

Hur var då det efterlängtade albumet? Jodå, inte alls dumt! I princip i nivå med föregångaren från 2008. De har tagit en del inspiration från sitt sidoprojekt Mariachi el Bronx vilket innebär att fokus snarare ligger på sväng än fart, inget fel på det men jag tycker nog en del låtar skulle har vunnit på lite högre tempo.

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Jag är inte den som ”lyssnar på det som spelas på radio”, men jag är å andra sidan inte för stolt för att erkänna att det ibland dyker upp guldkorn bland den kommersiella popmusiken.

Jag hörde Wake me up för första gången på Spotify och jag gissar att det var samma dag som singeln släpptes för jag hade inte hört talas om låten innan. Jag hade bara hört talas om Avicii innan som en house-DJ så döm av min förvåning när det drar igång en svängig pop-country-dänga! Delen med akustisk gitarr och sång är fantastiskt skön, både rytmerna, gitarrspelet och den grymma sången. Det som är ännu mer imponerande är att när det släpper loss i house-delen så det lika bra! Till och med jag vill gå på nattklubb när jag hör Wake me up!

Lyssna på Spotify (som att du inte har hört den innan!)

Read Full Post »

Jag vet att flera av er slutade läsa vid ”Avantasia” och jag har full förståelse för att man kan ha svårt för pompös och symfonisk power metal, många gånger går det en bra bit över gränsen och blir rent komiskt (Manowar, jag tittar på er). Men när man håller sig på rätt sida så kan det uppstå magi. Avantasia ligger och balanserar farligt nära den gränsen. De senaste 10 åren har Avantasia känts ganska trötta och förutsägbara, men med 2013 års The Mystery of Times känns de spännande igen. Som vanligt så sjunger stora delar av power metal-eliten på skivan och sångmässigt är naturligtvis höjdpunkten Michael Kiske (ex Helloween), som fortfarande har branschens bästa pipa.

Tyvärr sjunger inte Kiske på mastodontlåten The Great Mystery, men den är likväl plattans starkaste spår. Det 10 minuter långa verket är uppdelat i två delar, första delen har en sago-inspirerad inramning med pianokomp och långsamma lågmälda verser och en pampig refräng med gott om körstämmor. I andra delen dras tempot upp en aning, men även här är det inslag av lugnare och mer avskalade partier. Det är så många delar och vändningar att jag kan närmast likna den vid power metalens svar på Bohemian Rhapsody.

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Då jag antar att de flesta inte känner till ASG, så ger jag en snabb introduktion: ASG kommer från North Carolina, USA, har spelat ihop sedan 2001 och hette från början All Systems Go, men bytte till (den usla, IMO) förkortningen ASG strax därefter. Musiken går i stil med Baroness och High on Fire, dvs alternativ metal med tydliga influenser av stoner. Fokus ligger på tyngd och instrumentalt kunnande.

Children’s Music från plattan Blood Drive börjar okaraktäristiskt med akustiskt gitarrplink, men går raskt över till en tung och rytmiskt avig vers som är fullständigt omöjlig att headbanga i takt till. Det som särskiljer Children’s Music från de andra otroligt stabila spåren på plattan är framförallt refrängen som är relativt rak och enkel, vilket är en väldig lättnad i sådan här musik som är så komplex så det blir svårt att hänga upp låten på något, se även #16 på listan. I avsaknad från nytt från Mastodon eller High on Fire fyller ASG luckan utmärkt!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Older Posts »