Bästa låt 2013: Leprous – Foe

Då har vi äntligen kommit till plats #1 på den här otroligt utdragna listan! Och då passar jag att bjuda på något obskyrt som ingen hört förr! Norska Leprous slår an precis rätt strängar hos mig, och ser jag tillbaka så kan jag dra paralleller till flera andra band på listan. De har det stämningsfulla och illavarslande från Ghost, de har det progressiva från Dream Theater, det högtravande och pompösa från Illusion Suite. Ändå liknar det inte något annat jag lyssnar på.

Hela skivan Coal är helt fantastisk med flera låtar som kämpade om att representera på listan. Lyssna även på långa och stämningfylda The Valley eller tunga Contaminate Me. Att låten Foe skulle bli årets bästa låt var inte helt självklart, men att Coal är årets bästa album är helt givet! Tack Mattias för tipset.

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #2: Kvelertak – Åpenbaring

Riffet är sju sekunder långt och upprepas 14 gånger. Magi.

Lyssna på Spotify

(Ignorera partiet med sång sista minuten)

 

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #3: Dream Theater – The Enemy Inside

Dream Theater skulle kunna vara världens bästa band om alla låtar var som The Enemy Inside eller 2011 års Lost Not Forgotten. Varför envisas dom med att fylla 90% av sina album med smörig skitmusik när de är kapabla till sådana  här mästerverk?

Jag vet att de flesta tänker på överdrivet pretentiös gitarronani när man hör namnet Dream Theater och jag är den första att erkänna att de kränger ut mer än sin beskärda del av den varan. Man kommer inte undan det i 2013 års tredje bästa låt heller, men här känns den berättigad och intressant. Introt är inte på mer än 1:25 och solot mot slutet av låten är knappt 1½ minut… Men ska jag vara ärlig så känns dessa instrumentala delar snarare som de drivande i låten än utfyllnad för att visa sitt tekniska kunnande. Fantastiskt progressivt, händelserikt och medryckande!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #4: Bronx – Ribcage

Ribcage var årets första låt som gick på repeat i lurarna. Den släpptes som en försmak till albumet The Bronx (IV) och jag blev direkt 100% mer peppad på albumet! Ribcage tar tag i dig från första tonen och ber inte om ursäkt. Enkla och effektiva riff i ett ursinnigt tempo, precis som punkmusik ska vara! Melodisk och catchy refräng, precis som punkmusik ska vara! Kaxig och utmanande text framförd med viss desperation, precis som punkmusik ska vara!

Hur var då det efterlängtade albumet? Jodå, inte alls dumt! I princip i nivå med föregångaren från 2008. De har tagit en del inspiration från sitt sidoprojekt Mariachi el Bronx vilket innebär att fokus snarare ligger på sväng än fart, inget fel på det men jag tycker nog en del låtar skulle har vunnit på lite högre tempo.

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #5: Avicii – Wake me up

Jag är inte den som ”lyssnar på det som spelas på radio”, men jag är å andra sidan inte för stolt för att erkänna att det ibland dyker upp guldkorn bland den kommersiella popmusiken.

Jag hörde Wake me up för första gången på Spotify och jag gissar att det var samma dag som singeln släpptes för jag hade inte hört talas om låten innan. Jag hade bara hört talas om Avicii innan som en house-DJ så döm av min förvåning när det drar igång en svängig pop-country-dänga! Delen med akustisk gitarr och sång är fantastiskt skön, både rytmerna, gitarrspelet och den grymma sången. Det som är ännu mer imponerande är att när det släpper loss i house-delen så det lika bra! Till och med jag vill gå på nattklubb när jag hör Wake me up!

Lyssna på Spotify (som att du inte har hört den innan!)

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #6: Avantasia – The Great Mystery

Jag vet att flera av er slutade läsa vid ”Avantasia” och jag har full förståelse för att man kan ha svårt för pompös och symfonisk power metal, många gånger går det en bra bit över gränsen och blir rent komiskt (Manowar, jag tittar på er). Men när man håller sig på rätt sida så kan det uppstå magi. Avantasia ligger och balanserar farligt nära den gränsen. De senaste 10 åren har Avantasia känts ganska trötta och förutsägbara, men med 2013 års The Mystery of Times känns de spännande igen. Som vanligt så sjunger stora delar av power metal-eliten på skivan och sångmässigt är naturligtvis höjdpunkten Michael Kiske (ex Helloween), som fortfarande har branschens bästa pipa.

Tyvärr sjunger inte Kiske på mastodontlåten The Great Mystery, men den är likväl plattans starkaste spår. Det 10 minuter långa verket är uppdelat i två delar, första delen har en sago-inspirerad inramning med pianokomp och långsamma lågmälda verser och en pampig refräng med gott om körstämmor. I andra delen dras tempot upp en aning, men även här är det inslag av lugnare och mer avskalade partier. Det är så många delar och vändningar att jag kan närmast likna den vid power metalens svar på Bohemian Rhapsody.

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #7: ASG – Children’s Music

Då jag antar att de flesta inte känner till ASG, så ger jag en snabb introduktion: ASG kommer från North Carolina, USA, har spelat ihop sedan 2001 och hette från början All Systems Go, men bytte till (den usla, IMO) förkortningen ASG strax därefter. Musiken går i stil med Baroness och High on Fire, dvs alternativ metal med tydliga influenser av stoner. Fokus ligger på tyngd och instrumentalt kunnande.

Children’s Music från plattan Blood Drive börjar okaraktäristiskt med akustiskt gitarrplink, men går raskt över till en tung och rytmiskt avig vers som är fullständigt omöjlig att headbanga i takt till. Det som särskiljer Children’s Music från de andra otroligt stabila spåren på plattan är framförallt refrängen som är relativt rak och enkel, vilket är en väldig lättnad i sådan här musik som är så komplex så det blir svårt att hänga upp låten på något, se även #16 på listan. I avsaknad från nytt från Mastodon eller High on Fire fyller ASG luckan utmärkt!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #8: Volbeat – Lonesome rider

När Volbeat 2007 debuterade med Rock the rebel / Metal the devil så föll jag pladask för deras rockabilly-metal! Vad som kändes nytt och fräscht skulle snabbt bli fruktansvärt tråkigt när de två följande albumen lät exakt likadant. Det fjärde albumet Outlaw Gentlemen & Shady Ladies frångår inte fram(bak?)gångsreceptet nämnvärt. Det är fortfarande bredbent dieseldoftande rock utan självdistans, men med ett undantag: Lonesome rider!

Lonesome rider är en ogenerad flört med spagetthiwestern. Med banjo, slidegitarr och galopptakt så drar jag direkt på smilbanden samtidigt som huvudet nickar instämmande i takt med musiken. Volbeat har lånat in Sarah Blackwood som gästsångerska och hennes speciella röst passar alldeles utmärkt ihop med Michael Poulsens mäktiga stämma. I refrängen och framförallt sticket så faller man tyvärr in i gamla hjulspår och det låter väldigt Volbeat anno 2010, men refrängen är ändå väldigt catchy så den håller sig över ytan. Mer country&western tack, Volbeat!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #9: Bombus – Master the reality

Bombus är ett bandnamn som jag hade hört nämnas lite då och då, men inte tillräckligt övertygande för att jag skulle kolla upp det. Inte ens när jag var på Getaway Rock festival i somras och en snubbe sa att vi måste kolla in Bombus! Det krockade med något annat band och jag hade ju inte hört dom ännu. I efterhand ångrar jag det nå fruktansvärt! Om nån bara hade sagt ”Sveriges svar på Mastodon” så hade jag nog vaknat ur min ignorans. Nåväl, bättre sent än aldrig!

Hela plattan The poet and the parrot från 2013 är fruktansvärt stabil och jag hade kunnat välja ut ett flertal låtar som skulle ha platsat på listan, men det blev Master the reality. Master the reality har lite mer finess än de flesta andra låtar på skivan. Bombus har tyngden och svänget i alla sina låtar, men här gör dom lite mer av det, bland annat med finstämda solon och mer melodisk sång.

Lyssna på Spotify

Spola fram till 07:15 i klippet nedan (gick inte länka till en viss tid) om ni inte vill höra stabila låten Apparatus också.

Read Full Post »

Bästa låtar 2013 #10: Queens of the stone age – My god is the sun

Så har vi äntligen kommit fram till topp 10 på listan! Queens of the stone age har definitivt komplicerat till det sedan deras kommersiella storhetstid i början av 2000-talet. De senaste albumen har inte alls varit lika lättillgängliga, vilket oftast brukar ofta vara positivt i min bok, men med QOTSA vette fan… Det blir lite för konstigt och omelodiskt. My god is the sun faller dock inte i den fällan!

Introriffet är lika enkelt som effektivt, och med lite snabba trummor på så blir det otroligt medryckande. Är det trestämmigt på stränginstrumenten? Verserna är småtrevliga och föredömligt korta, så vi rask kommer vidare till den magiska refrängen där tillfälliga trummisen Dave Grohl verkligen piskar skiten ur skinnen och melodin sätter sig som en smäck i frontalloben!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »