Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Read Full Post »

2011 års bästa låtar

Jag ber om ursäkt för den något försenade listan. Dels beror det på att jag inte vill göra om tidigare års misstag och missa några plattor som kommer mot slutet av året och dels var det för att min goda vän på Hamburgertrain lobbade in en tidigare okänd kandidat på sin bästalista.

2011 var ett mycket bra musikår för mitt vidkommande. Jag höll mig lite mer uppdaterad på nya släpp än tidigare år, mycket tack vare Facebookgruppen Rocknytt och deras måntliga Spotify-listor.

Så långt som möjligt så har jag hållit mig till låtar från album som faktiskt släpptes under 2011, men vid ett par tillfällen har jag tvingats göra undantag. Som vanligt har jag begränsat listan till 10 platser, vilket i år var tuffare än vanligt.

N’uff said, nu till listan!

1. Sum 41 – Screaming Bloody Murder

Tralliga punkrockarna i Sum 41 fortsätter att vara stabila genom deras femte studioalbum med samma namn som titellåten. De släpper inte nya album så ofta men när det väl kommer så är det med kvalitet. De har fortfarande samma intensitet som för 10 år sedan men melodierna har slipats till och arrangemangen är betydligt fetare. Den här låten har gått varm vecka in och vecka ut i mina lurar sedan i mars och trots att den är ruskigt catchy så har den bara blivit måttligt uttjatad än.

2. Dream Theater – Lost Not Forgotten

Här har vi årets stora överraskning! Jag har knappt lyssnat på Dream Theater sedan i mitten av 90-talet någongång. När jag har lyssnat på skivor efter det så har det varit antingen förbannat tråkigt eller väldigt svårtillgängligt. Så förväntningarna var ytterst låga när jag fick upp nya plattan A Dramatic Turn Of Events på Spotify. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en helgjuten platta men just den här låten är helt jävla magisk! Den stämningsbyggande versen, förväntningen under bryggan och orgasmen vid refrängen! John Petrucci och hans mannar lyckas för en gångs skull låta melodierna tala utan att dränka det i teknisk finess. Gitarronanin är begränsad till väl avgränsade partier. Bra så.

3. Mastodon – Black Tongue

Visst, Mastodons nya album The Hunter kanske inte håller samma klass som man blivit van, men det är långt ifrån dåligt och man måste ge dom credd för att de utvecklar sin musik och inte bara maler på i samma hjulspår. Det är betydligt mer sång- och melodidrivet nuförtiden med många låtar som följer klassiskt 4-minuters-vers-refräng-manér. Många tycker att det är tråkigt, men de gör fortfarande sin grej och det är fortfarande andra band som tar efter Mastodon och inte vice versa. Låten Black Tongue har en perfekt avvägning mellan tyngd och melodi med dual-gitarr-solot som pricken över i:t.

4. The Damned Things – We’ve Got a Situation Here

Ok, här är ett av mina undantag. Den här låten kom redan 2010, men sent på året och den hann inte med till förra årets lista och en sådan här dänga kan inte gå förbi obemärkt. Fullt ös och ruskigt skön melodi. Mer behövs inte! De bjuder också på en fantastisk video! 🙂

5. Machinae Supremacy – Indiscriminate Murder Is Counter-Productive

Mina favorit-SID-rockare från Luleå har inte riktigt övertygat på senaste tiden. De har gått ner sig mer och mer i radiorockträsket och längre och längre ifrån tv-spelsinfluenserna som gjorde dem unika. Med 2011 års platta A View From The End Of The World så har de gjort en 180 graders sväng och nu är det tv-spelsljud och dataspelstexter i var och varannan låt. Strålande! Lite mer självdistans och lite mindre skitnödighet. Allra mest rockar låten med det simpla och intuitiva namnet Indiscriminate Murder Is Counter-Productive som handlar om dilemmat vi alla känner igenom oss i – när man blir för inne i mördandet i ett spel så man sabbar storyn.

6. Mother Misery – Fade Away

Ok, jag är inte alltid så väldigt förtjust i böldpesten som kallas Radiorock, men ibland måste man erkänna att det finns guldkorn även inom denna sumprunkande genre. Man kan lugnt påstå att det här är ett ocreddigt val på listan, men som konstaterades på facebook häromdagen så är det inget som jag fäster någon större vikt vid. Jag fäster desto större vikt vid fantastisk sångröst och mäktiga melodier.

7. Dánjal – The Big Wheel Keeper

Jag är lite svag för folkmusik och då spelar det egentligen inte någon roll om det är svensk, rysk eller orientalsk folkmusik. Särskilt bra blir det om det blandas med västerländsk musik i fina melodier. Så som Dánjal gjort i The Big Wheel Keeper. Tack Lars för tipset! Resten av skivan The Palace var tyvärr en ytterst långtråkig historia.

Finns inte på Youtube, lyssna på Myspace eller Spotify.

8. Pulled Apart By Horses – Back To The Fuck Yeah

Om jag någon gång ska hoppa in i en mosh pit vid 33 års ålder så är det till Pulled Apart By Horses. Man känner rent hur svetten sprutar på andra sidan högtalarna när man saftar på  deras självbetitlade debutplatta. Själv vill man bara slåss… på ett bra sätt. Även om Back To The Fuck Yeah är den mest helgjutna låten på albumet så är ändå höjdpunkten riffet i andra halvan av Moolit Talons.

9. Foo Fighters – Bridge Burning

Foo Fighters gjorde med Wasting Light sitt bästa skivsläpp sedan 90-talet. Tunga överdistade White Limo, svängiga Rope och suveräna Bridge Burning kröner verket. Bland övriga låtar är det mer det nya vanliga lite tråkigare Foo Fighters vi möter. Jag är ändå riktigt sur att jag inte kom in på den exklusiva spelningen där de körde hela nya plattan och lite besviken på att jag missade sommarens konsert på Stadion. Hoppas Foo Fighters fortsätter på det här spåret.

10. Machine Head – I Am Hell [Sonata In C#]

Machine Head fortsätter på Unto The Locust där The Blackening (2007) tog slut med blytunga riff och nattsvarta texter. Borta är det svängigare MTV-flörtande Machine Head från tidigt 2000-tal. Svart är det nya svart när det gäller maskinskallarna. Och det klär dom! Unto The Locust är en riktig kvalitetsplatta med idel bra spår utan att ändå riktigt nå upp till samma nivå som The Blackening. Att lyssna på I Am Hell [Sonata In C#] är för fan som att bli överkörd av tåget (som Hassan skulle ha sagt). Det frenetiska malandet, skrikandet och slagandet lugnar inte ner sig förrän efter 5 minuter då det övergår i ett tungt och långsamt parti som mynnar ut i ett finstämt outro. Jag kunde fan inte gjort det bättre själv!

Nominerade bubblare som tyvärr inte tog sig in på listan inkluderar band som Black Tusk (vilket mycket väl kan gå varma under 2012 eftersom de är helt nyupptäckta i min bok), Riddarna, Trivium och Maskinen(?!). Hela listan inklusive bubblare finns att avnjuta på Spotify!

 Hela listan

Read Full Post »

Read Full Post »

Read Full Post »

Read Full Post »