Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘metal’

Musik: Metal

Min kompis anordnade här om veckan en musikquiz där ett delmoment var att namnge gruppen utifrån en bild på medlemmarna. Jag har ingen aning om hur någon i In Flames ser ut, men på en bild var det några som uppenbart var hårdrockare och dessutom såg ut som göteborgare så jag drog till med In Flames – bing! Korrekt! Undra om det finns någon studie som påvisar om det finns ett typiskt göteborgskt utseende?

In Flames ser således uppenbarligen göteborgska ut, låter de då också göteborgskt? Visst fan gör dom det! De har ju haft en stor del i skapandet av det ”unika göteborg-soundet” som så många band velat efterapa. Och på A Sense of Purpose har de inte avvikit en tum från sitt patenterade ljud – det handlar fortfarande om tung melodisk metal med growlsång. Säkert väldigt skönt för de inbitna fansen och inte alls dumt för mig heller, som aldrig riktigt fallit för In Flames tidigare.

Efter att ha hört några låtar för första gången så var jag beredd att avfärda albumet som en upprepning på tidigare verk, men efter att ha hört igenom hela album ett par gånger så är det väldigt svårt, eftersom låtmaterialet är så starkt. Skivan innehåller en hel bunt riktigt sköna låtar, så som Alias och I’m the Highway. Trumljudet på A Sense of Purpose måste vara genrens bästa och gitarrerna är också riktigt feta. Däremot har jag svårt för Anders Friséns gnälliga growlsång som dessutom emellanåt har riktigt dåligt engelskt uttal (”call the swwarrm”, ”hoping to be the saviourrr”). På ”balladen” The Chosen Pessimist är sången dessutom så falsk att det blir riktigt jobbigt att lyssna på.

A sense of Purpose finns på Spotify

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Musik: Metal

Protest the Hero sparar inte på krutet för att övertyga lyssnaren om att de kan följa upp debutalbumet Keiza (2006). Inledande Bloodmeat börjar frenetiskt och innehåller alla de utmärkande dragen för Protest the Hero som vi lärde oss älska på förra plattan – snabba sekvenser i musiken, imponerande gitarrsolon, korta intensiva riff och en sång som pendlar mellan desperata skrik och smäktande melodier.

Sequoia Throne, som är den andra singeln från Fortress, följer ett liknande mönster som Bloodmeat – verser i ursinnigt tempo och aggressiv sång och en väldigt melodisk refräng, men här hör man mer av influenserna från power metal då sångaren Rody Walker framför den mäktiga refrängen till stor del i falsettsång över Tim Millars och Luke Hoskins duellerande gitarrer.

Andra halvan av Palms Read (som uppenbarligen finns till Guitar Hero 3) är höjdpunkten på hela albumet då ett pampigt stycke med stämsång övergår i ett mäktigt instrumentalt parti med ett av årets bästa riff som kryddas av ett uns cirkusmusik i baktakt.

Övriga låtar på albumet går väldigt mycket i samma stil och efter ett tag blir det svårt att separera låtarna från varandra. De ovan nämda låtarna är de som sticker ut mest, men det betyder inte att de är speciellt mycket annorlunda. Varje låt är förvisso otroligt varierad med hela spektrat från punk, via power metal, till mathcore representerat, men varje låt skulle inte behöva innehålla alla delar. Jag skulle vilja se att Protest the Hero försökte renodla låtarna mer, att de vågade vila i de starka partierna utan att stressa vidare till nästa del bara för sakens skull. På så sätt skulle varje låt bli mer fokuserad och distinkt.

Jämför man Fortress med föregångaren Keiza så tycker jag att bandet har gått mer mot mathcore på bekostnad av melodierna och de pompoösa power metal-influenserna. Inte en förbättring i mina öron. Trots detta så håller Protest the Hero definitivt klassen och står upp för sin spretiga progressiva metal.

Betyg: 7/10

Read Full Post »

Musik: Metal

Jag gillade verkligen Sevendusts album Animosity från 2001, men har inte lyssnat något på dom sen dess. Under de 7 år som gått till Chapter VII Hope & Sorrow så har inte mycket alls hänt, så det känns ganska lagom att doppa tån i Sevendusts värld ungefär var sjunde år.

Enligt Wikipedia spelar Sevendust alternativ metal. Jag skulle säga att det är post-grunge med en aning skriksång. Inte alls olikt 90-talsgiganterna Soundgarden. De fuzziga gitarrerna lägger och tjock och varm ljudmatta, rytmsektionen försöker tappert variera rytmerna och på det ligger Lajon Witherspoons omisskännliga och alldeles fantastiska rockröst. På det hela taget är det ganska trevligt som bakgrundsmusik, men Chapter VII Hope & Sorrow saknar de två ingredienserna som jag tycker är viktigast för ett bra album: Melodier som fastnar och nytänkande.

Rekommenderad låt: Singeln Prodigal Son

Betyg: 5/10

Read Full Post »

Musik: Metal

Scars on Broadway består till hälften av gamla medlemmar i System of a Down och leds av gitarristen och sångaren Daron Malakian, den ena av två frontfigurer i System of a Down. Den andra, Serj Tankian, släppte ett soloalbum förra året. Båda debutalbumen från dessa parter låter förvånandsvärt likt System of a Down, vilket jag tolkar som att splittringen mellan de båda inte låg så mycket i det musikaliska. Mer troliga orsaker är då engagemang och attityd.

Med Serj Tankians album Empty Walls blev det ganska tydligt att Serj var den stora konstnärliga ledaren i System of a Down. Serjs musik är kärnfull, pampig, varm och utforskar musiken på ett lekfullt sätt. Scars on Broadways musik är kantig, hård och full och rock’n’roll-attityd. Texterna handlar allt mer om brudar och knark och betydligt mindre om politiskt engagemang och personlig reflektion.

Scars on Broadways debutalbum håller sig som sagt i samma sfär som System of a Down och det är därför föga förvånande att musiken är spretig och varierad. Detsamma kan sägas om kvaliteten på låtarna. Det finns en del otroligt sköna låtar, då framförallt World Long Gone som definitivt kommer att finnas med på listan över årets bästa låtar. Ett genialiskt enkelt riff, gott om driv och en catchy refräng. Svårare än så behöver det inte vara. Det ryms också ett par riktiga bottennapp på skivan i Chemicals och They Say, som jag inte kan förstå att de valde som första singel.

Rekommenderade låtar: World Long Gone

Scars on Broadway finns på Spotify

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Musik: Metal

Det är väldigt lätt att hitta paralleller till Dillinger Escape Plan när man lyssnar på Norma Jean. Arrangemangen är snarlika – högt tempo och aviga rytmer som kryddas med vissa melodiska partier. Den growlande sången från Cory Brandan Putman är också snarlik Greg Puciatos. Om jag ska namedroppa ett annat band i sammanhanget så får det bli Poison the Well varifrån man kan känna igen lite fuzz och suggestiva partier.
Sedan jag hörde Norma Jean senast med skivan ”O god, the aftermath” så är det framförallt två saker som förbättrats: variationen och melodierna. Dessa två förbättringar gör att Norma Jean blir betydligt intressantare att lyssna på. Melodierna gör att man kommer ihåg låtarna och variationen gör att de håller längre. Istället för en stor tjock massa av låtar som påminner om spagetti som kladdat ihop till en klump hittar man här tydliga guldkorn som man lägger på minnet och ser fram emot att få höra igen, så som Self Employed Chemist, Robots 3 Humans 0 och …Discipline Your Daughters.

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Musik: Metal

Inför förra skivsläppet från metalmastodonterna Metallica så var det mycket snack om att de återgått till sitt ursprungliga sound, vilket visade sig vara en laddning oxdynga. Med Death Magnetic känns det som de lyckats betydligt bättre med den ambitionen. Hetfield och gubbarna verkar ha lyssnat igenom sina gamla alster och kommit fram till att ”… And justice for all” var deras absoluta höjdpunkt och har därför utgått från de riffbaserade eposen från den skivan när alstren till Death Magnetic skulle skapas. Det snålas inte med tunga riff, långa instrumentala partier eller frenetiska gitarrsolon. Dessa delar kompletteras med en rejäl portion aggressivitet, som till skillnad från på St Anger här känns utåtriktad och välplacerad istället för att bara kännas som frustration över en svunnen tid.

Även om man kan dra paralleller både till St Anger, Load och ovan nämda …And Justice For All så känns det som Metallica inte enbart snöat in på sin egen förträfflighet utan också vågat ta in influenser från andra band. I inledande That Was Just Your Life får jag vibbar från Machinehead och det varierade spåret All Nightmare Long är som en Mastodon-låt med en refräng från Mustasch.

På det hela taget måste hatten av för Metallica som verkar ha tagit sig samman efter praktfiaskot med St Anger. Det är ingen helgjuten platta i stil med Black Album, men det är ett gigantiskt kliv upp mot nivåer som Load eller högre.

Rekommenderade låtar: Broken, Beat & Scarred, All Nightmare Long

Betyg: 6/10

Read Full Post »