Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Årets låtar 2015

Bättre sent än aldrig! Vi är nästan inne i mars 2016 innan jag lyckats spotta ur mig årsbästalistan för 2015. Den här fördröjningen har dock gett mig möjligheten att lyssna igenom allt och reflektera även på det som släpptes/upptäcktes i slutet av året. Well well, here we go!

Jag rekommenderar att avlyssna listan Bästa låtar 2015 i sin helhet medan du läser.

leprouscongregcd

1. Leprous – Rewind

2013 års vinnare är tillbaka på tronen! Plattan The Congregation från 2015 är fruktansvärt stabil! Normalt har jag en tendens att tröttna väldigt fort när nyhetens behag lagt sig, men Leprous progressiva metal håller även på en tredje fullängdare. Rewind är bara en av många fantastiska låtar på The Congregation. Det jag framförallt gillar i Rewind är drivet och spänningen, det är ingen tydlig refräng utan låten bara matar på mot ett cresendo på slutet.

 

2. Ghost – He Is

Det är något med Ghost som gör att varje nytt släpp från dom tar ett tag att ta till sig. Så var även fallet med 2015 års skiva Meliora. Inget klang och jubel vid första avlyssningen, men efter några veckor på bänken så nötte den sig in i musikhjärtat. Man känner definitivt igen Ghosts retrodoftande doomrock från tidigare, men på Meliora står melodierna mer i centrum. He Is är en av de lugnare och mer pompösa bitarna. Mäktig och vacker.

 

3. The Kindred – A Grand Debate

Under sensommaren 2015 så fick jag ett musiktips (vilket band det var är nu glömt) som jag tyckte påminde om Protest The Hero, men jag kunde inte komma på namnet på Protest The Hero just då, så jag googlade helt sonika på ”canadian progressive metal bands”. Mycket riktigt fanns en wikipediasida som listade alla kanadensiska progressiva metalband och eftersom de inte var så många så spenderade jag resten av eftermiddagen till att lyssna igenom alla och lägga in de som föll mig på läppen i min ”Nytt och bra”-spellista på Spotify. Således har jag lyssnat på ovanligt mycket kanadensisk progressiv metal under 2015. Jag antar att ni vet var jag är på väg med den här historien. Jo, mycket riktigt så hör The Kindred till fynden från Kanada. Avigt och riffbaserat med mestadels ”finsång” men med grymt välplacerade skrik som lyfter intensiteten i A Grand Debate till en topplacering på 2015 års lista.

 

4. Chris Cornell – Nearly Forgot My Broken Heart

Det här fyndet får jag tillskriva mina härliga medprogramledare vår podcast om rock – Podkast Friendly Unit Shifter – där både Joel och Tobbe hade plattan Higher Truth på sina topplistor. Chris Cornell har alltid legat högt på min lista över världens bästa rockröster, men generellt sett är jag skeptisk till gamla rockgubbar som går solo. Den gamle gode Chris slår mig dock på fingrarna där med en riktigt grym soloplatta i Higher Truth. Nearly Forgot My Broken Heart är introspåret och enligt mig den allra starkaste låten även om både titelspåret och Dead Wishes hade kunnat konkurrera. På plattan i helhet så bjuder Chris Cornell på 60% rock, 30% country (gubbsyndromet) och 10% The Beatles. I Nearly Forgot My Broken Heart är Beatlesdelen mer prominent än countrydelen och melodierna harmoniserar perfekt med Cornells raspiga röst. Videon är iaf väldigt country&western

 

5. Mutoid Man – Bridgeburner

Mutoid Man är fan all in på allt! Ösigt, hårt, tungt, avigt, skramligt, medryckande. De är en så kallad ”supergrupp” med medlemmar från bland annat Converge och Cave In, men det är inte några trötta gamla musiker här inte. Mutoid Man utmanar alla konventioner och kör sitt eget race. Man måste inte skrika för att det ska vara hårt. Man måste inte göra niominuterslåtar för att det ska vara utmanande (hela albumet klockar in på 29 minuter). Man kan göra musik som inte platsar i någon slags genre. För titelspåret Bridgeburner är det lite tråkigt att de spenderar en tredjedel av låten till ett helt meningslöst intro, för resten av låten är helt jävla magisk!

 

6. Periphery – Feed The Ground

Den här låten är tekniskt sett från 2014, men skit ner dig, jag har med den ändå! Grejen är att Feed The Ground kom från en EP som heter Clear, som är riktigt stabil och Feed The Ground är snudd på fantastisk med sina progressiva riff, omväxlande stycken, starka melodier och mixen av finsång och skriksång. På dubbelalbumet Juggernaut från 2015 så har de plötsligt blivit ett dussin-screamoband, med usel vek sång på verserna och skrik på refrängerna. Melodierna är inte alls lika starka och det progressiva har fått stå tillbaka för tungt riffande.

 

7. Mariachi El Bronx – Raise The Dead

Mariachi El Bronx är det något oväntade sidoprojekt från hardcore-gruppen The Bronx där de spelar mexikansk folkmusik. Nu är jag inte speciellt välbevandrad i mariachi, men jag tror ändå de håller sig ganska trogna till ursprunget, det är åtminstone inga punkriff som dyker upp. I tredje albumet från detta sidoprojekt, fantasifullt döpt till Mariachi El Bronx (III), har de lagt mer fokus på de melankoliska delarna och nästan helt strykt de dansvänliga partylåtarna, men Raise The Dead är undantaget och kommer därför med på min lista.

 

8. Thank You Scientist – Blood On The Radio

Det är värt att lyssna igenom dryga nio minuter långa Blood On The Radio för att få ta del av 2015 års överlägset bästa outro. Så, gå och lyssna nu, så hörs vi om nio minuter….

Grymt va! Told you so!

Thank You Scientist är nog ett av de spretigare banden jag har hört på ett tag. I mångt och mycket påminner de starkt om både Thrice och The Mars Volta, men sen är det det här med brassblåset. Saxofon och trumpet spelar framstående roller i det här organiserade kaoset. Och så fiol förstås. Minst sagt intressant.

 

9. Eidola – Omni: First Temple

Här kommer ytterligare ett melodiskt progressivt metalband som du aldrig hört talas om innan! Jag inser att jag nog snöat in lite på den genren på sistone. Eidola är ändå ganska lättillgängliga med trevliga melodier och finsång. ”Post-hardcore” kallar Last.fm deras musik.

 

10. Baroness – Kerosene

Efter sömnpillret Yellow & Green från 2012 hade jag nästan gett upp hoppet om Baroness. Förväntningarna var således väldigt låga på 2015 års Purple och det är nog mest därför som de är med här, för nog är det en bra bit från 2009 års Blue. Det är lite lojt och energifattigt, men en handfull av låtarna på Purple har väldigt starka melodier och några sköna riff glimtar också till. Kerosene platsar på listan men det är fan inte mer.

Annonser

Read Full Post »