Kaizers Orchestra – Maskineri

Musik: Alternativ Rock

Ända sedan jag hörde toksvängiga Bak Et Hallelujah på Kaizers Orchestras första album Ompa Til Du Dör så har de hört till ett av mina absoluta favoritband. Inte minst tack vare deras magiska live-framträdanden där de spelar på oljefat, spelar orgel med gasmask, förolämpar svenskar och röjer jävligt hårt rent allmänt. Ompan har varit ett centralt element i deras musik och har gett den både vemod och ett fantastiskt drag som jag inte hittat någon annanstans.

På Maskineri behöver man Sherlock Holmes förstoringsglas för att urskilja det minsta uns av ompa. Det är inte bara tråkigt att ingen längre spelar den unika kombinationen av ompa och rock, utan också för att Kaizers Orchestras musik blivit fullständigt usel.

Det är fortfarande inget som helst problem att höra att det är Kaizers Orchestra som framför låtarna på Maskineri, så pass typiskt är ändå deras sound även om de östliga influenserna är i stort sett borta och har ersatts av ett rakare rocksound. Dock är alla låtarna i klass med de absolut sämsta spåren från de tre tidigare skivorna. Det finns inte en enda låt på skivan som jag kan rekommendera, men håll er långt bort från Den Andre Er Meg och Med En Gong Eg Når Bånn som gör mig rent illamående.

Betyg: 3/10

Read Full Post »

Division of Laura Lee – Violence is Timeless

Musik: Alternativ rock

Jag får vibbar av Black Rebel Motorcycle Club och The Strokes när jag hör Violence is Timeless. Jag tycker mig minnas att sist jag hörde dom, med deras debutplatta, så var soundet ganska olikt dagens. Då kändes det som det var lite rakare och snabbare.

Jag tycker det känns som Division of Laura Lee försöker vara ”in with the hip crowd” – musik som spelas av coola DJ:s och hyllas av alternativ musikpress samtidigt som de själva poserar för något modemagasin.

Det här föll mig inte på läppen, men ska jag ändå rekommendera en låt så blir det nog Pirates.

Betyg: 4/10

Read Full Post »

Glasvegas – Glasvegas

Musik: Alternativ Rock

Jag har en teori att musikstilar kommer tillbaka med en intervall på 10-15 år. I början av 90-talet blev skatepunk eller punkrock stort, som ju var en vidareutveckling av punken från sent 70- tidigt 80-tal. I början av 2000-talet kom postgrungen på bred front, som ju är en vidareutveckling på 90-talets grunge. Och nu med överhajpade Glasvegas kommer det sena 90-talets pompösa rock tillbaka från den tid då band som Live, REM och Kent hade sin höjdpunkt. Eller det kanske inte är någon stor comeback för genren då Coldplay skördat enorma framgångar med det konceptet under hela 2000-talet.

I princip varenda musikkritiker som vill vara med i Klubben För Inbördes Samtyckande har lyft Glasvegas debutalbum till skyarna i en enad hyllningskör. För att få den typen av hyllningar förväntar jag mig att man för någonting nytt till musikscenen, men tydligen räcker det idag att man sätter ihop en stabil platta med övervägande starka låtar och sjunger dom med skotsk dialekt (så att det låter äkta, förstår du). Nyskapande är det således inte, men eftersom Coldplay hyllas både av kritiker och lyssnare och Glasvegas går i samma fotspår, så går tydligen den här typen av musik hem både i stugorna och i redaktionerna.

Jag har som sagt svårt att förstå musikkårens eufori över den här plattan, men det handlar inte om någon sågning – tvärtom är det 10 bra låtar som Glasvegas bjuder på. Pampiga rockarrangemang i makligt tempo som byggs upp mot refränger som tydliga crescendon. Mina personliga favoriter är Go Square Go, som har något högre tempo och mer nerv än övriga låtar och Daddy’s Gone som är en moloken bit med en väldigt stark refräng.

Glasvegas finns på Spotify

Betyg: 6/10

Read Full Post »