Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘in flames’

Något försenat kommer här det traditionsenliga listan över (fjol)årets bästa låtar. Topp tre avslöjades redan i årsbästa-avsnittet av vår podcast Podkast Friendly Unit Shifter. Men här följer alltså den fullständiga listan över de bästa låtarna 2014, rent objektivt sett alltså.

1. Destrage – Where the things have no color

Årets bästa låt var väldigt enkel att utse och var egentligen klar redan i mars när jag för första gången hörde Destrage. De är något så ovanligt som ett progressivt metalband från Italien (utan ostiga stråkarrangemang). Många av låtarna på albumet ”Are you kidding me? no” är mer intressanta än bra, men på Where the things have no color har de fått ihop alla krångliga rytmer och riff ihop med en helt fantastisk melodi och magi uppstår.

2. Kadawatha – Crisis Too

Nummer två på listan var egentlig självklar också. Albumet ”The world of Hypocrisy” från debuterande svenska bandet Kadawatha är helt klart årets album 2014. Med ett stort och episkt sound, självklara melodier och skönt driv så är plattan en riktig jackpot. Crisis Too är en av de ”snabbare” och pulserande låtarna på skivan. Den har en fantastisk refräng, men själva höjdpunkten kommer mot slutet då tunga och aviga riff tar över och vi bjuds på lite sällsynt skriksång.

3. Skambankt – Anonyme Hatere

Ingen årsbästalista utan norsk representation! I år är det skramliga punkrockbandet Skambankt som övertygar. Med det punkrockiga soundet och den norska sången går tankarna hurtigt till Kaizers Orchestra. Det finns absolut likheter, men Skambankt är lite argare och saknar balkan-influenser. I Anonyme Hatere spyr Skambankt ut sitt hat mot folk som anonymt näthatar… Lite ironiskt kan jag tycka. Stabil trallig rock är det i alla fall.

4. The Pretty Reckless – House on a Hill

The Pretty Reckless är av allt att döma ett ganska ospännande rockband med en (snygg) kvinnlig frontfigur. Albumet Going to Hell är småtrevligt, men inte så mycket mer. Undantaget är den fantastiska rockballaden House on a Hill. Extremt catchy och singalong-vänlig! Det är nog den låt som min hjärna spelat upp flest gånger för mig under året.

5. Ginger Wildheart – Cambria

Frontfiguren från 90-talsbandet Wildhearts kör numera solo och i min repertoar så kändes 2014 års album Albion som en frisk fläkt. Det har den där blandningen av progressivt och melodisk som jag går igång på, men det är absolut inte metal, det är snarare alternativ-rock. Cambria är nog den allra mest progressiva låten på skivan, här kastas vi mellan snabba riff med skriksång, skramlig punk, aviga rytmer, tralliga melodier, lugna partier och kvinnlig gästsång.

6. Bayside – Bear with me

Poppunkarna i Bayside fortsätter vara lite av en guilty pleasure för mig. Jag känner mig egentligen 15 år för gammal för att låta mig charmas av den här polerade high school-punken, men vissa av melodierna går inte värja sig mot.

7. In Flames – Siren Charms

Det verkar finnas två läger kring In Flames, de som gillar det hårda 90-tals-In Flames och de som gillar det melodiska polerade 2000-tals-In Flames. Jag hör till den senare skolan och tycker de senaste fyra skivorna alla har varit bra och haft riktiga guldkorn, men sedan Come Clarity så har varje skiva varit något sämre än föregående och Siren Charms är inget undantag. Den starkaste låten är titelspåret som balanserar en suggestiv vers med en stark refräng på ett bra sätt.

8. Anubis Gate – Revolution Come Undone

Danska Anugis Gate spelar definitivt på min hemmaplan. Tung, snabb, progressiv, melodisk metal. Anubis Gate består av rutinerade musiker som tydligen spelat ihop ända sen 1984 och under namnet Anubis Gate har de funnits sedan 2003, men undertecknad har inte upptäckt dom förrän 2014, men bättre sent än aldrig för Horizons är ett riktigt stabilt album. Jag kunde egentligen ha tagit vilken låt som helst till plats nr 8 på listan, nu blev det Revolution Come Undone.

9. Opeth – Moon Above, Sun Below

Opeth fortsätter på den inslagna vägen från 2011 års Heritage. De kategoriseras väl som progressiv metal, men det är definitivt mycket mer progressivt än metal. Mastodontlåten Moon Above, Sun Below sammanfattar skivan Pale Communion ganska bra – episkt, harmoniskt och komplicerat.

10. Persuader – One Lifetime

Öppningsspåret på skivan The Fiction Maze, One Lifetime, är en extremt lovande mix av klassisk tysk power metal och mer modern metal a’la In Flames. Tyvärr sjunker resten av låtarna ner i ett träsk av Blind Guardian-covers. Men One Lifetime är i alla fall bra!

HELA LISTAN PÅ SPOTIFY!

Read Full Post »

Musik: Metal

Min kompis anordnade här om veckan en musikquiz där ett delmoment var att namnge gruppen utifrån en bild på medlemmarna. Jag har ingen aning om hur någon i In Flames ser ut, men på en bild var det några som uppenbart var hårdrockare och dessutom såg ut som göteborgare så jag drog till med In Flames – bing! Korrekt! Undra om det finns någon studie som påvisar om det finns ett typiskt göteborgskt utseende?

In Flames ser således uppenbarligen göteborgska ut, låter de då också göteborgskt? Visst fan gör dom det! De har ju haft en stor del i skapandet av det ”unika göteborg-soundet” som så många band velat efterapa. Och på A Sense of Purpose har de inte avvikit en tum från sitt patenterade ljud – det handlar fortfarande om tung melodisk metal med growlsång. Säkert väldigt skönt för de inbitna fansen och inte alls dumt för mig heller, som aldrig riktigt fallit för In Flames tidigare.

Efter att ha hört några låtar för första gången så var jag beredd att avfärda albumet som en upprepning på tidigare verk, men efter att ha hört igenom hela album ett par gånger så är det väldigt svårt, eftersom låtmaterialet är så starkt. Skivan innehåller en hel bunt riktigt sköna låtar, så som Alias och I’m the Highway. Trumljudet på A Sense of Purpose måste vara genrens bästa och gitarrerna är också riktigt feta. Däremot har jag svårt för Anders Friséns gnälliga growlsång som dessutom emellanåt har riktigt dåligt engelskt uttal (”call the swwarrm”, ”hoping to be the saviourrr”). På ”balladen” The Chosen Pessimist är sången dessutom så falsk att det blir riktigt jobbigt att lyssna på.

A sense of Purpose finns på Spotify

Betyg: 6/10

Read Full Post »