Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2018

2017 års bästa låtar

Hej då 2017! I ett för övrigt riktigt skitår så bjöd musiken på fest under hela året och massor av nya och gamla bekantskaper har förgyllt tillvaron genom närvaron i innerörat. Här är det som stack ut allra mest.


#10 The Bronx – Channel Islands

Rockpunkarna i The Bronx följer upp sitt album IV med albumet V (vilken chock!), som rakt igenom är ruskigt stabilt! De axlar arvet som Kaliforniens punkkungar från tidigare storheter som Rancid och NOFX med en fantastisk fingertoppskänsla för balansen mellan attityd och trallvänlighet. Channel Islands är en hyllning till livet med en refräng som aldrig vill lämna hjärnbalken.


#9 Foo Fighters – Run

Numera ett arenarockband har Foo Fighters under lång tid tappat den edge som gjorde dom så intressanta under 90-talet. 2017 års album Concrete and Gold ger hopp om framtiden, trots den hopplöst intetsägande titeln. Båda singlarna Run och The Sky Is A Neighborhood sticker ut på olika sätt från det som Foo Fighters producerat på senare år. Run bjuder på bjuder på både skrik och attityd matchat med härliga melodier som doftar Foo Fighters a’la -99.


#8 The Pretty Reckless – Oh My God

Skådespelaren Taylor Momsen har lagt skådespelarkarriären på is för att satsa på rockmusik. Vem hade kunnat ana att det fanns så mycket rock’n’roll i den här söta lilla blondinen? På plattan Who You Selling For har de vågat ta ut svängarna lite mer än tidigare, vilket främst märks på öppningsspåret Hangman, som har tydliga Tool-vibbar. Oh My God är betydligt rakare – en snabb punkdänga som känns som ett långfinger åt Momsens tidigare liv.


#7 Leprous – From The Flame

2013 och 2015 års skapare av bästa låt och album är tillbaka även 2017 med albumet Malina. För oss som lyssnat på tidigare alster från Leprous bjuds vi på få överraskningar, det är fortsatt matematisk progressiv metal med stora fylliga produktioner och ljus falsettsång. Om du lyssnar på albumet Malina så rekommenderar jag att hoppa över fruktansvärt tråkiga öppningsspåret Bonneville och gå direkt på guldkornen Stuck och From The Flame som båda är bland det bästa Leprous har skapat.


#6 Mastodon – Show Yourself

Från metal till tunggung. Plattan Emperor Of Sand har tagit Mastodon vidare på deras färd bort från den stenhårda metal som de slog igenom med och mot melodiskt rockriffande. Det här är allra tydligast på låten Show Yourself som påminner om tidiga Queens Of The Stoneage. Fuzziga gitarrer ackompanjerar en skriklös sång som uppmuntrar lyssnaren till att vara sig själv. Det är rätt långt ifrån trash metal om mytologiska varelser… Det är tydligt att trummisen (och numera sångaren) Brann Dailor numera är hjärnan bakom bandet och har dragit soundet åt ett mer melodiskt håll. Det funkar det också!


#5 Voyager – Ascension

Australiensiska progressiva metalbandet Voyager har funnits sedan 1999, men i min värld har de funnits sedan sommaren 2017 då jag snubblade på albumet Ghost Mile och det har gått varmt i mina lurar sedan dess. För er som börja känna igen min musiksmak så vet ni vad det är att vänta på Ascension – aviga rytmer, sköna riff, bra melodi och skönsång.


#4 Philter – The Escape

Årets icke-rock-bidrag på listan heter The Escape. Norska enmansbandet Philter gör helt elektronisk musik som ger en fantastisk känsla av att flyga iväg till en helt annan värld. Det är inte konstigt att musiken använts i reklam, film och TV-spel. När jag lyssnar på The Escape och resten av albumet The Campfire Tales blir jag euforiskt lätt i kroppen och kan ta mig an såväl drakar som jobbiga kunder.


#3 Flogging Molly – The Hand of John L. Sullivan

Den som möter mig på Stockholms gator då jag har The Hand of John L. Sullivan i lurarna lider en substansiell risk att bli indragen i en ofrivillig armkroksdans till tonerna av fiol, flöjt och banjo. Mer medryckande låt får man leta djupt i arkiven efter! Flogging Molly och Dropkick Murphys har utvecklat Irländsk folkrock sida vid sida sedan 90-talet, men på senare tid har det blivit allt tydligare att det är Flogging Molly som vågar hålla kvar folkmusiken och ändå få det att rocka, medans Dropkick Murphys har fastnat i rockvolten.


#2 Arch Enemy – The World Is Yours

Den som möter mig på Stockholms gator då jag har The World Is Yours i lurarna lider en substansiell risk att få en dansk skalle. Att jag ser ut som en komplett idiot när jag går och headbangar klockan 08:15 på morgonen skiter jag fullständigt i. När inledande riffet går igång tänder metallskallen i mig på alla cylindrar och det är helt omöjligt att bära upp kavajen med värdighet. Om du inte erkänner det här som 2017 års bästa riff är du tyvärr dum i huvudet.


#1 Artificial Language – These Aren’t Mirages

Sällan har ett debutalbum varit så efterlängtat som Artificial Languages The Observer.

När jag upptäckte bandet Art By Numbers 2013 så hade redan sångaren lämnat bandet, men då musiken passade mig som handen i handsken och det fanns väldigt knapphändig information om bandet online så letade jag reda på hjärnorna bakom bandet – gitarristerna Charlie Robins och Victor Corral – på Twitter och har haft regelbunden kontakt med Victor därigenom och vetat att något nytt har varit på gång. Med nya medlemmar och nya instrument valde de också ett nytt namn till 2017 års skivsläpp – Artificial Language.

Tekniskt är det här unga bandet på en helt egen planet! Gitarrspelet är magiskt och de duellerande gitarrerna kör outtröttliga slingor genom hela låten och resten av albumet. Rytmsektionen är tajta som en cho-san runt ***en och tillägget av en fruktansvärt kompetent pianist gav den där extra dimensionen som gör Artificial Language till mitt absoluta favoritband, alla kategorier.


Lyssna på listan på Spotify

Lyssna på Podcast Unit Friendly Shifter

Sveriges mest avspända podcast om rockmusik och öl.

Annonser

Read Full Post »