Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

När Volbeat 2007 debuterade med Rock the rebel / Metal the devil så föll jag pladask för deras rockabilly-metal! Vad som kändes nytt och fräscht skulle snabbt bli fruktansvärt tråkigt när de två följande albumen lät exakt likadant. Det fjärde albumet Outlaw Gentlemen & Shady Ladies frångår inte fram(bak?)gångsreceptet nämnvärt. Det är fortfarande bredbent dieseldoftande rock utan självdistans, men med ett undantag: Lonesome rider!

Lonesome rider är en ogenerad flört med spagetthiwestern. Med banjo, slidegitarr och galopptakt så drar jag direkt på smilbanden samtidigt som huvudet nickar instämmande i takt med musiken. Volbeat har lånat in Sarah Blackwood som gästsångerska och hennes speciella röst passar alldeles utmärkt ihop med Michael Poulsens mäktiga stämma. I refrängen och framförallt sticket så faller man tyvärr in i gamla hjulspår och det låter väldigt Volbeat anno 2010, men refrängen är ändå väldigt catchy så den håller sig över ytan. Mer country&western tack, Volbeat!

Lyssna på Spotify

Annonser

Read Full Post »

Bombus är ett bandnamn som jag hade hört nämnas lite då och då, men inte tillräckligt övertygande för att jag skulle kolla upp det. Inte ens när jag var på Getaway Rock festival i somras och en snubbe sa att vi måste kolla in Bombus! Det krockade med något annat band och jag hade ju inte hört dom ännu. I efterhand ångrar jag det nå fruktansvärt! Om nån bara hade sagt ”Sveriges svar på Mastodon” så hade jag nog vaknat ur min ignorans. Nåväl, bättre sent än aldrig!

Hela plattan The poet and the parrot från 2013 är fruktansvärt stabil och jag hade kunnat välja ut ett flertal låtar som skulle ha platsat på listan, men det blev Master the reality. Master the reality har lite mer finess än de flesta andra låtar på skivan. Bombus har tyngden och svänget i alla sina låtar, men här gör dom lite mer av det, bland annat med finstämda solon och mer melodisk sång.

Lyssna på Spotify

Spola fram till 07:15 i klippet nedan (gick inte länka till en viss tid) om ni inte vill höra stabila låten Apparatus också.

Read Full Post »

Så har vi äntligen kommit fram till topp 10 på listan! Queens of the stone age har definitivt komplicerat till det sedan deras kommersiella storhetstid i början av 2000-talet. De senaste albumen har inte alls varit lika lättillgängliga, vilket oftast brukar ofta vara positivt i min bok, men med QOTSA vette fan… Det blir lite för konstigt och omelodiskt. My god is the sun faller dock inte i den fällan!

Introriffet är lika enkelt som effektivt, och med lite snabba trummor på så blir det otroligt medryckande. Är det trestämmigt på stränginstrumenten? Verserna är småtrevliga och föredömligt korta, så vi rask kommer vidare till den magiska refrängen där tillfälliga trummisen Dave Grohl verkligen piskar skiten ur skinnen och melodin sätter sig som en smäck i frontalloben!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Punkrockarna från Skellefteå har helt gått ifrån gängse praxis och har släppt ett antal 2-låtars ”EPs” under året istället för en fullängdsplatta. Den kaxiga partydängan Bragging is my name är låten som fastnat hos mig. Verserna är förvisso mer till för uppbyggnad, men sångrader som ”This is the shit and we know you’re gonna love it” får mig att dra på smilbanden en aning. Rent musikaliskt så hålls hela låten upp av refrängen, men den är å andra sidan kanske 2013 års mest catchy refräng! ”We’re the baddest boys in this town so you better stick around” ringer i huvudet långt efter musiken tystnad.

<Sätt in valfritt skämt om om kaxiga bad boys och sömniga småstaden Skellefteå>

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

En suggestiv och trevande inledning med ett brandlarm i bakgrunden bygger upp stämningen innan det rökdoftande sjuttiotalsgunget tar över och släpper inte taget förrän tre minuter senare. Däremellan får vi en hälsosam dos av Joakims gälla, raspiga röst över en fantastisk gitarrslinga som obönhörligen tuggar sig in i hjärnan. På upploppet skruvas intensiteten upp ytterligare och man lämnas med ett begär efter mer.

Tyvärr bjuds det inte på några fler karameller med den här söthetsgraden på resten av albumet, men det är en annan historia. An Industry of Murder är i alla fall årets tolfte bästa låt!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

Plattan Transitions tar Johnossi tillbaka i matchen! Efter att ha varit på på ett sluttande plan sedan debuten 2006 så har dom lyft sig flera snäpp. Mer driv, mer dist och mer attityd utan att kompromissa på melodierna är framgångsreceptet.

Gone Forever har avskalade verser som känns som mer än bara transportsträcka som det ofta kan vara med poprock-låtar. Riktigt riktigt stark refräng som sitter som en smäck! Behöver du mer? Det behöver inte jag.

Lyssna på Spotify

 

Read Full Post »

I tonåren så vältrade jag mig i power metal och lyssnade på det mest jag kom över. Nuförtiden är toleransen för power metal betydligt lägre och det krävs verkligen något speciellt för att jag ska uppskatta nya akter i genren. Illusion Suite uppfyller kriterierna och är en ny frisk fläkt i min power metal-samling.

The Iron Cemetery är ett komplext verk som går långt förbi vad de flesta låtar i genren ens kommer nära av. Vi leds in med metalliska hårda riff och en rå stötande sång, detta varvas sedan med finstämda partier med pianoklink på ett sätt som faktiskt inte känns det minsta krystat. Redan här är det riktigt bra, men så kommer refrängen som är så otroligt snygg och catchy! I ett instumentalt parti i mitten av låten vävs det dessutom in progressiva rytmer och elektronika som lyfter låten ytterligare ett snäpp, innan vi får avnjuta den underbara refrängen ytterligare en gång. Booyah!

Lyssna på Spotify

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »