Feeds:
Inlägg
Kommentarer

 

Så var den här igen – den ultimata listan över den bästa musiken från föregående år, rent objektivt sett.

2016 var ett fantastiskt musikår med många stora bra skivsläpp och mycket nytt och spännande inom rock, metal och punk. Personligen har jag lyssnat på en vidare bredd av musik under detta år, efter två års rejält insnöande på progressiv metal, vilket ger oss en varierad och intressant lista över 2016 års bästa låtar. Trots detta kommer vi inleda på bekant mark…


#10 Haken – Initiate

Redan tidigt på våren var jag helt övertygad om att jag hade hittat årets bästa låt från engelska proggmetal-bandet Haken. Det var först flera månader senare som jag insåg att låten Pareidolia kom från 2013 års skiva The Mountain. Som plåster på såren var de så vänliga att de släppte en ny platta, Affinity, under hösten. Tyvärr når den inte alls samma höjder och bästa låten Initiate får nöja sig med en 10:e plats på årets lista. Musiken liknar Leprous och Dream Theater med metal där känsla går före tyngd, men viktigast av allt är avigheten.


#9 Metallica – Spit Out the Bone

Singeln Moth into Flame bådade gott för 2016 års kanske största skivsläpp inom all rock och metal. Trots detta hade jag inga stora förväntningar på albumet Hardwired… to Self-Destruct, vilket skulle visa sig införlivas. Undantaget en handfull trevliga bitar så är albumet det tråkigaste Metallica släppt sedan Reload. Jag har alltid respekterat Metallica för att de hela tiden prövar nya saker även om det inte alltid blir lyckat (jag sneglar på dig nu St. Anger), men det här albumet känns bara väldigt ”Metallica”.  Höjdpunkten kommer i slutet av dubbelalbumet med den ösiga biten Spit Out The Bone som bjuder på energi, variation och, såklart, fläckfritt trumspel. 😉


#8 Avantasia – Unchain the Light

Tobias Sammet fortsätter ösa ur sig pompös powermetal i sitt snart 20-åriga projekt Avantasia. Varje album är fullkomligt späckat med gästsångare och musiker från eliten inom powermetal. I 2016 års Ghostlights hör vi bland andra Dee Sneider, Geoff Tate och Michael Kiske. I Unchain the Light är det den sistnämnde som gör hela låten! Unchain The Light är förvisso en stabil powermetal-dänga, men utan större överraskningar. Detta fram till refrängen där Michael Kiske fullständigt golvar en med sin höga klara stämma och visar att han fortfarande är kungen av falsettsång.


#7 Wolfmother – Victorious

Årets bidrag från mina kära medprogramledare i Podkast Unit Friendly Shifter är Wolfmother, en australiensk trio som hållt igång sedan år 2000 med svängig metal med tydliga inslag av stoner-rock. Titelspåret från albumet Victorious doftar Black Sabbath lång väg både vad gäller riff, sång och gitarrspel. Skönt gung, grym refräng, fantastisk video, trevlig bekantskap. Tack Joel och Tobbe!


#6 Thrice – Blood on the Sand

När jag hör 2016 års album To be Everywhere is to be Nowhere så undrar jag varför jag inte lyssnat på Thrice sedan 2005? Vad som i början av 00-talet var ett punk/screamoband med metalinfluenser har nu, likt ett fint vin, mognat och blivit rundare i kanterna och kan nu snarast beskrivas som tung alternativ rock. Det finns fortfarande en intensitet och känsla i musik såväl som sång, även om arrangemangen är ”rundare” och mer harmoniska. Blood on the Sand är en ganska rak rocklåt, men erbjuder resten albumet gott om variation för den som inte vill äta palt varje dag.


#5 Port Noir – Onyx

Södertäljes stolthet Port Noir släppte ett av 2013 års mest spännande debuter med albumet Puls. 2016 års uppföljare sviker inte och bjuder på en uppsjö fina bitar. Port Noirs melankoliska post-metal påminner mycket om Umeåbandet Khoma (var tog dom vägen?). Albumets tyngsta låt Onyx har en riktigt stark refräng, som dessutom framförs på svenska i sista repetitionen.


#4 Giraffe Tongue Orchestra – Adapt or Die

Så kallade “supergrupper” har ofta en tendens att blir en tråkig mellanmjölksblanding av medlemmarnas tidigare respektive band. Så är icke fallet med Giraffe Tongue Orchestra! Här har snarare blandningen av Dillinger Escape Plan, Mastodon och Alice In Chains lyfts till något unikt och i många fall till och med bättre. På låten Adapt or Die såväl som på hela albumet kastas lyssnaren runt i en evig kavalkad av udda melodier, bakvända rytmer och galna riff. Men Giraffe Tongue Orchestra tappar aldrig siktet på det viktigaste – melodierna.


#3 Bombus – Eyes on the Price

Årets bästa album Repeat Until Death från svenska bombastrockarna i Bombus inleds med käftsmällen Eyes on the Price. Det är omöjligt att värja sig när Feffe och Matte öppnar med att spy ur sig ”Weeeell weeeell, just do it wrong to get it right” av full kraft. Både i den här låten och hela resten av albumet har Bombus verkligen lyft sitt låtskrivande från tidigare alster. Utan att tappa tyngd i riffandet har de hittat bättre melodier och mer omväxlande låtar som gör att man njuter albumet igenom.


#2 Ghost B.C. – Square Hammer

Svenska mystikrockarna i Ghost B.C. har lagt mer och mer fokus på melodier snarare än ambiens och mystik, vilket i min mening är ett alldeles underbart val! EP:n Popestar från hösten 2016 är kanske inte helt helgjuten, utan snarare en ganska spretig historia, men låten Square Hammer är i alla fall en helgjuten bit. Enligt bästa Max Martin-mall har vi en catchy synthslinga som återkommer under hela låten, en lågmäld vers som bygger upp till en mäktig refräng, repetera två gånger, släng in ett solo, kötta refrängen en extra gång och så en fin liten avslutning. Inget mig emot när det exekveras till perfektion.


#1 Sum 41 – Goddamn I’m Dead Again

Här har vi en jävla dänga som har allt man kan önska! Grymt driv genom hela låten, några spännande taktbyten, baktaktstrummor i punkstil, ett plötsligt gitarrsolo bästa Dragon Force-stil och en fantastisk refräng med körsång som en riktig punkrock-låt ska ha. Och det är bara fram till själva crescendot! Sista minuten av låten så släpps gitarristerna Dave Baksh och Tom Thacker fria i en furie av duellerande gitarrer som frammanar orgasmiska känslor i stigbygeln!


Bubblare: Myrath – Believer

Oriental-metal. Där har du en genre som inte är uttjatad direkt. Tunisiska Myrath har kombinerat sina influenser från deras första två år som Symphony X-coverband med folkmusik från deras hemland och därmed skapat sin egen nisch. Believer är en pampig och melodiös låt med skön balans mellan metal och oriental-folk.


Lyssna på hela listan på Spotify här

Gillar du den här typen av musik och vill få nya tips, följ Nytt och Bra-listan

Bättre sent än aldrig! Vi är nästan inne i mars 2016 innan jag lyckats spotta ur mig årsbästalistan för 2015. Den här fördröjningen har dock gett mig möjligheten att lyssna igenom allt och reflektera även på det som släpptes/upptäcktes i slutet av året. Well well, here we go!

Jag rekommenderar att avlyssna listan Bästa låtar 2015 i sin helhet medan du läser.

leprouscongregcd

1. Leprous – Rewind

2013 års vinnare är tillbaka på tronen! Plattan The Congregation från 2015 är fruktansvärt stabil! Normalt har jag en tendens att tröttna väldigt fort när nyhetens behag lagt sig, men Leprous progressiva metal håller även på en tredje fullängdare. Rewind är bara en av många fantastiska låtar på The Congregation. Det jag framförallt gillar i Rewind är drivet och spänningen, det är ingen tydlig refräng utan låten bara matar på mot ett cresendo på slutet.

 

2. Ghost – He Is

Det är något med Ghost som gör att varje nytt släpp från dom tar ett tag att ta till sig. Så var även fallet med 2015 års skiva Meliora. Inget klang och jubel vid första avlyssningen, men efter några veckor på bänken så nötte den sig in i musikhjärtat. Man känner definitivt igen Ghosts retrodoftande doomrock från tidigare, men på Meliora står melodierna mer i centrum. He Is är en av de lugnare och mer pompösa bitarna. Mäktig och vacker.

 

3. The Kindred – A Grand Debate

Under sensommaren 2015 så fick jag ett musiktips (vilket band det var är nu glömt) som jag tyckte påminde om Protest The Hero, men jag kunde inte komma på namnet på Protest The Hero just då, så jag googlade helt sonika på ”canadian progressive metal bands”. Mycket riktigt fanns en wikipediasida som listade alla kanadensiska progressiva metalband och eftersom de inte var så många så spenderade jag resten av eftermiddagen till att lyssna igenom alla och lägga in de som föll mig på läppen i min ”Nytt och bra”-spellista på Spotify. Således har jag lyssnat på ovanligt mycket kanadensisk progressiv metal under 2015. Jag antar att ni vet var jag är på väg med den här historien. Jo, mycket riktigt så hör The Kindred till fynden från Kanada. Avigt och riffbaserat med mestadels ”finsång” men med grymt välplacerade skrik som lyfter intensiteten i A Grand Debate till en topplacering på 2015 års lista.

 

4. Chris Cornell – Nearly Forgot My Broken Heart

Det här fyndet får jag tillskriva mina härliga medprogramledare vår podcast om rock – Podkast Friendly Unit Shifter – där både Joel och Tobbe hade plattan Higher Truth på sina topplistor. Chris Cornell har alltid legat högt på min lista över världens bästa rockröster, men generellt sett är jag skeptisk till gamla rockgubbar som går solo. Den gamle gode Chris slår mig dock på fingrarna där med en riktigt grym soloplatta i Higher Truth. Nearly Forgot My Broken Heart är introspåret och enligt mig den allra starkaste låten även om både titelspåret och Dead Wishes hade kunnat konkurrera. På plattan i helhet så bjuder Chris Cornell på 60% rock, 30% country (gubbsyndromet) och 10% The Beatles. I Nearly Forgot My Broken Heart är Beatlesdelen mer prominent än countrydelen och melodierna harmoniserar perfekt med Cornells raspiga röst. Videon är iaf väldigt country&western

 

5. Mutoid Man – Bridgeburner

Mutoid Man är fan all in på allt! Ösigt, hårt, tungt, avigt, skramligt, medryckande. De är en så kallad ”supergrupp” med medlemmar från bland annat Converge och Cave In, men det är inte några trötta gamla musiker här inte. Mutoid Man utmanar alla konventioner och kör sitt eget race. Man måste inte skrika för att det ska vara hårt. Man måste inte göra niominuterslåtar för att det ska vara utmanande (hela albumet klockar in på 29 minuter). Man kan göra musik som inte platsar i någon slags genre. För titelspåret Bridgeburner är det lite tråkigt att de spenderar en tredjedel av låten till ett helt meningslöst intro, för resten av låten är helt jävla magisk!

 

6. Periphery – Feed The Ground

Den här låten är tekniskt sett från 2014, men skit ner dig, jag har med den ändå! Grejen är att Feed The Ground kom från en EP som heter Clear, som är riktigt stabil och Feed The Ground är snudd på fantastisk med sina progressiva riff, omväxlande stycken, starka melodier och mixen av finsång och skriksång. På dubbelalbumet Juggernaut från 2015 så har de plötsligt blivit ett dussin-screamoband, med usel vek sång på verserna och skrik på refrängerna. Melodierna är inte alls lika starka och det progressiva har fått stå tillbaka för tungt riffande.

 

7. Mariachi El Bronx – Raise The Dead

Mariachi El Bronx är det något oväntade sidoprojekt från hardcore-gruppen The Bronx där de spelar mexikansk folkmusik. Nu är jag inte speciellt välbevandrad i mariachi, men jag tror ändå de håller sig ganska trogna till ursprunget, det är åtminstone inga punkriff som dyker upp. I tredje albumet från detta sidoprojekt, fantasifullt döpt till Mariachi El Bronx (III), har de lagt mer fokus på de melankoliska delarna och nästan helt strykt de dansvänliga partylåtarna, men Raise The Dead är undantaget och kommer därför med på min lista.

 

8. Thank You Scientist – Blood On The Radio

Det är värt att lyssna igenom dryga nio minuter långa Blood On The Radio för att få ta del av 2015 års överlägset bästa outro. Så, gå och lyssna nu, så hörs vi om nio minuter….

Grymt va! Told you so!

Thank You Scientist är nog ett av de spretigare banden jag har hört på ett tag. I mångt och mycket påminner de starkt om både Thrice och The Mars Volta, men sen är det det här med brassblåset. Saxofon och trumpet spelar framstående roller i det här organiserade kaoset. Och så fiol förstås. Minst sagt intressant.

 

9. Eidola – Omni: First Temple

Här kommer ytterligare ett melodiskt progressivt metalband som du aldrig hört talas om innan! Jag inser att jag nog snöat in lite på den genren på sistone. Eidola är ändå ganska lättillgängliga med trevliga melodier och finsång. ”Post-hardcore” kallar Last.fm deras musik.

 

10. Baroness – Kerosene

Efter sömnpillret Yellow & Green från 2012 hade jag nästan gett upp hoppet om Baroness. Förväntningarna var således väldigt låga på 2015 års Purple och det är nog mest därför som de är med här, för nog är det en bra bit från 2009 års Blue. Det är lite lojt och energifattigt, men en handfull av låtarna på Purple har väldigt starka melodier och några sköna riff glimtar också till. Kerosene platsar på listan men det är fan inte mer.

Något försenat kommer här det traditionsenliga listan över (fjol)årets bästa låtar. Topp tre avslöjades redan i årsbästa-avsnittet av vår podcast Podkast Friendly Unit Shifter. Men här följer alltså den fullständiga listan över de bästa låtarna 2014, rent objektivt sett alltså.

1. Destrage – Where the things have no color

Årets bästa låt var väldigt enkel att utse och var egentligen klar redan i mars när jag för första gången hörde Destrage. De är något så ovanligt som ett progressivt metalband från Italien (utan ostiga stråkarrangemang). Många av låtarna på albumet ”Are you kidding me? no” är mer intressanta än bra, men på Where the things have no color har de fått ihop alla krångliga rytmer och riff ihop med en helt fantastisk melodi och magi uppstår.

2. Kadawatha – Crisis Too

Nummer två på listan var egentlig självklar också. Albumet ”The world of Hypocrisy” från debuterande svenska bandet Kadawatha är helt klart årets album 2014. Med ett stort och episkt sound, självklara melodier och skönt driv så är plattan en riktig jackpot. Crisis Too är en av de ”snabbare” och pulserande låtarna på skivan. Den har en fantastisk refräng, men själva höjdpunkten kommer mot slutet då tunga och aviga riff tar över och vi bjuds på lite sällsynt skriksång.

3. Skambankt – Anonyme Hatere

Ingen årsbästalista utan norsk representation! I år är det skramliga punkrockbandet Skambankt som övertygar. Med det punkrockiga soundet och den norska sången går tankarna hurtigt till Kaizers Orchestra. Det finns absolut likheter, men Skambankt är lite argare och saknar balkan-influenser. I Anonyme Hatere spyr Skambankt ut sitt hat mot folk som anonymt näthatar… Lite ironiskt kan jag tycka. Stabil trallig rock är det i alla fall.

4. The Pretty Reckless – House on a Hill

The Pretty Reckless är av allt att döma ett ganska ospännande rockband med en (snygg) kvinnlig frontfigur. Albumet Going to Hell är småtrevligt, men inte så mycket mer. Undantaget är den fantastiska rockballaden House on a Hill. Extremt catchy och singalong-vänlig! Det är nog den låt som min hjärna spelat upp flest gånger för mig under året.

5. Ginger Wildheart – Cambria

Frontfiguren från 90-talsbandet Wildhearts kör numera solo och i min repertoar så kändes 2014 års album Albion som en frisk fläkt. Det har den där blandningen av progressivt och melodisk som jag går igång på, men det är absolut inte metal, det är snarare alternativ-rock. Cambria är nog den allra mest progressiva låten på skivan, här kastas vi mellan snabba riff med skriksång, skramlig punk, aviga rytmer, tralliga melodier, lugna partier och kvinnlig gästsång.

6. Bayside – Bear with me

Poppunkarna i Bayside fortsätter vara lite av en guilty pleasure för mig. Jag känner mig egentligen 15 år för gammal för att låta mig charmas av den här polerade high school-punken, men vissa av melodierna går inte värja sig mot.

7. In Flames – Siren Charms

Det verkar finnas två läger kring In Flames, de som gillar det hårda 90-tals-In Flames och de som gillar det melodiska polerade 2000-tals-In Flames. Jag hör till den senare skolan och tycker de senaste fyra skivorna alla har varit bra och haft riktiga guldkorn, men sedan Come Clarity så har varje skiva varit något sämre än föregående och Siren Charms är inget undantag. Den starkaste låten är titelspåret som balanserar en suggestiv vers med en stark refräng på ett bra sätt.

8. Anubis Gate – Revolution Come Undone

Danska Anugis Gate spelar definitivt på min hemmaplan. Tung, snabb, progressiv, melodisk metal. Anubis Gate består av rutinerade musiker som tydligen spelat ihop ända sen 1984 och under namnet Anubis Gate har de funnits sedan 2003, men undertecknad har inte upptäckt dom förrän 2014, men bättre sent än aldrig för Horizons är ett riktigt stabilt album. Jag kunde egentligen ha tagit vilken låt som helst till plats nr 8 på listan, nu blev det Revolution Come Undone.

9. Opeth – Moon Above, Sun Below

Opeth fortsätter på den inslagna vägen från 2011 års Heritage. De kategoriseras väl som progressiv metal, men det är definitivt mycket mer progressivt än metal. Mastodontlåten Moon Above, Sun Below sammanfattar skivan Pale Communion ganska bra – episkt, harmoniskt och komplicerat.

10. Persuader – One Lifetime

Öppningsspåret på skivan The Fiction Maze, One Lifetime, är en extremt lovande mix av klassisk tysk power metal och mer modern metal a’la In Flames. Tyvärr sjunker resten av låtarna ner i ett träsk av Blind Guardian-covers. Men One Lifetime är i alla fall bra!

HELA LISTAN PÅ SPOTIFY!

För er som inte orkade följa med varje dag i januari kommer här HELA LISTAN (Som Expressen skulle ha sagt)!

Lyssna på hela listas: Årets bästa låtar 2013

1. Leprous – Foe

2. Kvelertak – Åpenbaring

3. Dream Theater – The enemy inside

4. The Bronx – Ribcage

5. Avicii – Wake me up

6. Avantasia – The great mystery

7. ASG – Children’s music

8. Volbeat – Lonesome rider

9. Bombus – Master the reality

10. Queens of the stoneage – My god the sun

11. Skumdum – Bragging is my name

12. Graveyard – An industry of murder

13. Johnossi – Gone forever

14. Illusion suite – The iron cemetery

15. Ghost B.C. – Year zero

16. Protest the hero – Skies

17. Kylesa – Unspoken

18. Audrey Horne – This ends here

19. Bad Religion – True North

20. I are droid – Given is given part I

Leprous - Coal

Då har vi äntligen kommit till plats #1 på den här otroligt utdragna listan! Och då passar jag att bjuda på något obskyrt som ingen hört förr! Norska Leprous slår an precis rätt strängar hos mig, och ser jag tillbaka så kan jag dra paralleller till flera andra band på listan. De har det stämningsfulla och illavarslande från Ghost, de har det progressiva från Dream Theater, det högtravande och pompösa från Illusion Suite. Ändå liknar det inte något annat jag lyssnar på.

Hela skivan Coal är helt fantastisk med flera låtar som kämpade om att representera på listan. Lyssna även på långa och stämningfylda The Valley eller tunga Contaminate Me. Att låten Foe skulle bli årets bästa låt var inte helt självklart, men att Coal är årets bästa album är helt givet! Tack Mattias för tipset.

Lyssna på Spotify

Riffet är sju sekunder långt och upprepas 14 gånger. Magi.

Lyssna på Spotify

(Ignorera partiet med sång sista minuten)

 

Dream Theater skulle kunna vara världens bästa band om alla låtar var som The Enemy Inside eller 2011 års Lost Not Forgotten. Varför envisas dom med att fylla 90% av sina album med smörig skitmusik när de är kapabla till sådana  här mästerverk?

Jag vet att de flesta tänker på överdrivet pretentiös gitarronani när man hör namnet Dream Theater och jag är den första att erkänna att de kränger ut mer än sin beskärda del av den varan. Man kommer inte undan det i 2013 års tredje bästa låt heller, men här känns den berättigad och intressant. Introt är inte på mer än 1:25 och solot mot slutet av låten är knappt 1½ minut… Men ska jag vara ärlig så känns dessa instrumentala delar snarare som de drivande i låten än utfyllnad för att visa sitt tekniska kunnande. Fantastiskt progressivt, händelserikt och medryckande!

Lyssna på Spotify