Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Bättre sent än aldrig! Vi är nästan inne i mars 2016 innan jag lyckats spotta ur mig årsbästalistan för 2015. Den här fördröjningen har dock gett mig möjligheten att lyssna igenom allt och reflektera även på det som släpptes/upptäcktes i slutet av året. Well well, here we go!

Jag rekommenderar att avlyssna listan Bästa låtar 2015 i sin helhet medan du läser.

leprouscongregcd

1. Leprous – Rewind

2013 års vinnare är tillbaka på tronen! Plattan The Congregation från 2015 är fruktansvärt stabil! Normalt har jag en tendens att tröttna väldigt fort när nyhetens behag lagt sig, men Leprous progressiva metal håller även på en tredje fullängdare. Rewind är bara en av många fantastiska låtar på The Congregation. Det jag framförallt gillar i Rewind är drivet och spänningen, det är ingen tydlig refräng utan låten bara matar på mot ett cresendo på slutet.

 

2. Ghost – He Is

Det är något med Ghost som gör att varje nytt släpp från dom tar ett tag att ta till sig. Så var även fallet med 2015 års skiva Meliora. Inget klang och jubel vid första avlyssningen, men efter några veckor på bänken så nötte den sig in i musikhjärtat. Man känner definitivt igen Ghosts retrodoftande doomrock från tidigare, men på Meliora står melodierna mer i centrum. He Is är en av de lugnare och mer pompösa bitarna. Mäktig och vacker.

 

3. The Kindred – A Grand Debate

Under sensommaren 2015 så fick jag ett musiktips (vilket band det var är nu glömt) som jag tyckte påminde om Protest The Hero, men jag kunde inte komma på namnet på Protest The Hero just då, så jag googlade helt sonika på ”canadian progressive metal bands”. Mycket riktigt fanns en wikipediasida som listade alla kanadensiska progressiva metalband och eftersom de inte var så många så spenderade jag resten av eftermiddagen till att lyssna igenom alla och lägga in de som föll mig på läppen i min ”Nytt och bra”-spellista på Spotify. Således har jag lyssnat på ovanligt mycket kanadensisk progressiv metal under 2015. Jag antar att ni vet var jag är på väg med den här historien. Jo, mycket riktigt så hör The Kindred till fynden från Kanada. Avigt och riffbaserat med mestadels ”finsång” men med grymt välplacerade skrik som lyfter intensiteten i A Grand Debate till en topplacering på 2015 års lista.

 

4. Chris Cornell – Nearly Forgot My Broken Heart

Det här fyndet får jag tillskriva mina härliga medprogramledare vår podcast om rock – Podkast Friendly Unit Shifter – där både Joel och Tobbe hade plattan Higher Truth på sina topplistor. Chris Cornell har alltid legat högt på min lista över världens bästa rockröster, men generellt sett är jag skeptisk till gamla rockgubbar som går solo. Den gamle gode Chris slår mig dock på fingrarna där med en riktigt grym soloplatta i Higher Truth. Nearly Forgot My Broken Heart är introspåret och enligt mig den allra starkaste låten även om både titelspåret och Dead Wishes hade kunnat konkurrera. På plattan i helhet så bjuder Chris Cornell på 60% rock, 30% country (gubbsyndromet) och 10% The Beatles. I Nearly Forgot My Broken Heart är Beatlesdelen mer prominent än countrydelen och melodierna harmoniserar perfekt med Cornells raspiga röst. Videon är iaf väldigt country&western

 

5. Mutoid Man – Bridgeburner

Mutoid Man är fan all in på allt! Ösigt, hårt, tungt, avigt, skramligt, medryckande. De är en så kallad ”supergrupp” med medlemmar från bland annat Converge och Cave In, men det är inte några trötta gamla musiker här inte. Mutoid Man utmanar alla konventioner och kör sitt eget race. Man måste inte skrika för att det ska vara hårt. Man måste inte göra niominuterslåtar för att det ska vara utmanande (hela albumet klockar in på 29 minuter). Man kan göra musik som inte platsar i någon slags genre. För titelspåret Bridgeburner är det lite tråkigt att de spenderar en tredjedel av låten till ett helt meningslöst intro, för resten av låten är helt jävla magisk!

 

6. Periphery – Feed The Ground

Den här låten är tekniskt sett från 2014, men skit ner dig, jag har med den ändå! Grejen är att Feed The Ground kom från en EP som heter Clear, som är riktigt stabil och Feed The Ground är snudd på fantastisk med sina progressiva riff, omväxlande stycken, starka melodier och mixen av finsång och skriksång. På dubbelalbumet Juggernaut från 2015 så har de plötsligt blivit ett dussin-screamoband, med usel vek sång på verserna och skrik på refrängerna. Melodierna är inte alls lika starka och det progressiva har fått stå tillbaka för tungt riffande.

 

7. Mariachi El Bronx – Raise The Dead

Mariachi El Bronx är det något oväntade sidoprojekt från hardcore-gruppen The Bronx där de spelar mexikansk folkmusik. Nu är jag inte speciellt välbevandrad i mariachi, men jag tror ändå de håller sig ganska trogna till ursprunget, det är åtminstone inga punkriff som dyker upp. I tredje albumet från detta sidoprojekt, fantasifullt döpt till Mariachi El Bronx (III), har de lagt mer fokus på de melankoliska delarna och nästan helt strykt de dansvänliga partylåtarna, men Raise The Dead är undantaget och kommer därför med på min lista.

 

8. Thank You Scientist – Blood On The Radio

Det är värt att lyssna igenom dryga nio minuter långa Blood On The Radio för att få ta del av 2015 års överlägset bästa outro. Så, gå och lyssna nu, så hörs vi om nio minuter….

Grymt va! Told you so!

Thank You Scientist är nog ett av de spretigare banden jag har hört på ett tag. I mångt och mycket påminner de starkt om både Thrice och The Mars Volta, men sen är det det här med brassblåset. Saxofon och trumpet spelar framstående roller i det här organiserade kaoset. Och så fiol förstås. Minst sagt intressant.

 

9. Eidola – Omni: First Temple

Här kommer ytterligare ett melodiskt progressivt metalband som du aldrig hört talas om innan! Jag inser att jag nog snöat in lite på den genren på sistone. Eidola är ändå ganska lättillgängliga med trevliga melodier och finsång. ”Post-hardcore” kallar Last.fm deras musik.

 

10. Baroness – Kerosene

Efter sömnpillret Yellow & Green från 2012 hade jag nästan gett upp hoppet om Baroness. Förväntningarna var således väldigt låga på 2015 års Purple och det är nog mest därför som de är med här, för nog är det en bra bit från 2009 års Blue. Det är lite lojt och energifattigt, men en handfull av låtarna på Purple har väldigt starka melodier och några sköna riff glimtar också till. Kerosene platsar på listan men det är fan inte mer.

Något försenat kommer här det traditionsenliga listan över (fjol)årets bästa låtar. Topp tre avslöjades redan i årsbästa-avsnittet av vår podcast Podkast Friendly Unit Shifter. Men här följer alltså den fullständiga listan över de bästa låtarna 2014, rent objektivt sett alltså.

1. Destrage – Where the things have no color

Årets bästa låt var väldigt enkel att utse och var egentligen klar redan i mars när jag för första gången hörde Destrage. De är något så ovanligt som ett progressivt metalband från Italien (utan ostiga stråkarrangemang). Många av låtarna på albumet ”Are you kidding me? no” är mer intressanta än bra, men på Where the things have no color har de fått ihop alla krångliga rytmer och riff ihop med en helt fantastisk melodi och magi uppstår.

2. Kadawatha – Crisis Too

Nummer två på listan var egentlig självklar också. Albumet ”The world of Hypocrisy” från debuterande svenska bandet Kadawatha är helt klart årets album 2014. Med ett stort och episkt sound, självklara melodier och skönt driv så är plattan en riktig jackpot. Crisis Too är en av de ”snabbare” och pulserande låtarna på skivan. Den har en fantastisk refräng, men själva höjdpunkten kommer mot slutet då tunga och aviga riff tar över och vi bjuds på lite sällsynt skriksång.

3. Skambankt – Anonyme Hatere

Ingen årsbästalista utan norsk representation! I år är det skramliga punkrockbandet Skambankt som övertygar. Med det punkrockiga soundet och den norska sången går tankarna hurtigt till Kaizers Orchestra. Det finns absolut likheter, men Skambankt är lite argare och saknar balkan-influenser. I Anonyme Hatere spyr Skambankt ut sitt hat mot folk som anonymt näthatar… Lite ironiskt kan jag tycka. Stabil trallig rock är det i alla fall.

4. The Pretty Reckless – House on a Hill

The Pretty Reckless är av allt att döma ett ganska ospännande rockband med en (snygg) kvinnlig frontfigur. Albumet Going to Hell är småtrevligt, men inte så mycket mer. Undantaget är den fantastiska rockballaden House on a Hill. Extremt catchy och singalong-vänlig! Det är nog den låt som min hjärna spelat upp flest gånger för mig under året.

5. Ginger Wildheart – Cambria

Frontfiguren från 90-talsbandet Wildhearts kör numera solo och i min repertoar så kändes 2014 års album Albion som en frisk fläkt. Det har den där blandningen av progressivt och melodisk som jag går igång på, men det är absolut inte metal, det är snarare alternativ-rock. Cambria är nog den allra mest progressiva låten på skivan, här kastas vi mellan snabba riff med skriksång, skramlig punk, aviga rytmer, tralliga melodier, lugna partier och kvinnlig gästsång.

6. Bayside – Bear with me

Poppunkarna i Bayside fortsätter vara lite av en guilty pleasure för mig. Jag känner mig egentligen 15 år för gammal för att låta mig charmas av den här polerade high school-punken, men vissa av melodierna går inte värja sig mot.

7. In Flames – Siren Charms

Det verkar finnas två läger kring In Flames, de som gillar det hårda 90-tals-In Flames och de som gillar det melodiska polerade 2000-tals-In Flames. Jag hör till den senare skolan och tycker de senaste fyra skivorna alla har varit bra och haft riktiga guldkorn, men sedan Come Clarity så har varje skiva varit något sämre än föregående och Siren Charms är inget undantag. Den starkaste låten är titelspåret som balanserar en suggestiv vers med en stark refräng på ett bra sätt.

8. Anubis Gate – Revolution Come Undone

Danska Anugis Gate spelar definitivt på min hemmaplan. Tung, snabb, progressiv, melodisk metal. Anubis Gate består av rutinerade musiker som tydligen spelat ihop ända sen 1984 och under namnet Anubis Gate har de funnits sedan 2003, men undertecknad har inte upptäckt dom förrän 2014, men bättre sent än aldrig för Horizons är ett riktigt stabilt album. Jag kunde egentligen ha tagit vilken låt som helst till plats nr 8 på listan, nu blev det Revolution Come Undone.

9. Opeth – Moon Above, Sun Below

Opeth fortsätter på den inslagna vägen från 2011 års Heritage. De kategoriseras väl som progressiv metal, men det är definitivt mycket mer progressivt än metal. Mastodontlåten Moon Above, Sun Below sammanfattar skivan Pale Communion ganska bra – episkt, harmoniskt och komplicerat.

10. Persuader – One Lifetime

Öppningsspåret på skivan The Fiction Maze, One Lifetime, är en extremt lovande mix av klassisk tysk power metal och mer modern metal a’la In Flames. Tyvärr sjunker resten av låtarna ner i ett träsk av Blind Guardian-covers. Men One Lifetime är i alla fall bra!

HELA LISTAN PÅ SPOTIFY!

För er som inte orkade följa med varje dag i januari kommer här HELA LISTAN (Som Expressen skulle ha sagt)!

Lyssna på hela listas: Årets bästa låtar 2013

1. Leprous – Foe

2. Kvelertak – Åpenbaring

3. Dream Theater – The enemy inside

4. The Bronx – Ribcage

5. Avicii – Wake me up

6. Avantasia – The great mystery

7. ASG – Children’s music

8. Volbeat – Lonesome rider

9. Bombus – Master the reality

10. Queens of the stoneage – My god the sun

11. Skumdum – Bragging is my name

12. Graveyard – An industry of murder

13. Johnossi – Gone forever

14. Illusion suite – The iron cemetery

15. Ghost B.C. – Year zero

16. Protest the hero – Skies

17. Kylesa – Unspoken

18. Audrey Horne – This ends here

19. Bad Religion – True North

20. I are droid – Given is given part I

Leprous - Coal

Då har vi äntligen kommit till plats #1 på den här otroligt utdragna listan! Och då passar jag att bjuda på något obskyrt som ingen hört förr! Norska Leprous slår an precis rätt strängar hos mig, och ser jag tillbaka så kan jag dra paralleller till flera andra band på listan. De har det stämningsfulla och illavarslande från Ghost, de har det progressiva från Dream Theater, det högtravande och pompösa från Illusion Suite. Ändå liknar det inte något annat jag lyssnar på.

Hela skivan Coal är helt fantastisk med flera låtar som kämpade om att representera på listan. Lyssna även på långa och stämningfylda The Valley eller tunga Contaminate Me. Att låten Foe skulle bli årets bästa låt var inte helt självklart, men att Coal är årets bästa album är helt givet! Tack Mattias för tipset.

Lyssna på Spotify

Riffet är sju sekunder långt och upprepas 14 gånger. Magi.

Lyssna på Spotify

(Ignorera partiet med sång sista minuten)

 

Dream Theater skulle kunna vara världens bästa band om alla låtar var som The Enemy Inside eller 2011 års Lost Not Forgotten. Varför envisas dom med att fylla 90% av sina album med smörig skitmusik när de är kapabla till sådana  här mästerverk?

Jag vet att de flesta tänker på överdrivet pretentiös gitarronani när man hör namnet Dream Theater och jag är den första att erkänna att de kränger ut mer än sin beskärda del av den varan. Man kommer inte undan det i 2013 års tredje bästa låt heller, men här känns den berättigad och intressant. Introt är inte på mer än 1:25 och solot mot slutet av låten är knappt 1½ minut… Men ska jag vara ärlig så känns dessa instrumentala delar snarare som de drivande i låten än utfyllnad för att visa sitt tekniska kunnande. Fantastiskt progressivt, händelserikt och medryckande!

Lyssna på Spotify

Ribcage var årets första låt som gick på repeat i lurarna. Den släpptes som en försmak till albumet The Bronx (IV) och jag blev direkt 100% mer peppad på albumet! Ribcage tar tag i dig från första tonen och ber inte om ursäkt. Enkla och effektiva riff i ett ursinnigt tempo, precis som punkmusik ska vara! Melodisk och catchy refräng, precis som punkmusik ska vara! Kaxig och utmanande text framförd med viss desperation, precis som punkmusik ska vara!

Hur var då det efterlängtade albumet? Jodå, inte alls dumt! I princip i nivå med föregångaren från 2008. De har tagit en del inspiration från sitt sidoprojekt Mariachi el Bronx vilket innebär att fokus snarare ligger på sväng än fart, inget fel på det men jag tycker nog en del låtar skulle har vunnit på lite högre tempo.

Lyssna på Spotify