Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘punkrock’

Musik: Punkrock

Så var den äntligen här – uppföljaren till mästerverket American Idiot – och förväntningarna var förstås skyhöga!

21st Century Breakdown är en mörk saga i två akter som utspelar sig i en snar framtid (eller kanske Billy Joel Armstrongs bild av dagens värld) där ungdomen blivit lurade på sin frihet av den kontrollerande staten. Mot den här bakgrunden får vi följa två människors livsöden – Gloria och Christian, som vi kan anta är de två personer som ses omslingrade på omslaget.

Samhällskritiken och kraftslagen mot makten känns definitivt punk, medans sättet att berätta en saga genom musik snarare hör till musikalens eller operans värld. Och precis här hittar vi dagens Green Day både textmässigt och musikaliskt. Green Day har helt enkelt skapat en egen genre – Punk-Opera.

Soundet känns definitivt igen från föregångaren – bombastiskt, storlaget men samtidigt utan att förlora alltför mycket attityd från de tidiga verken. Och alltid med melodin i centrum. Nästan varenda låt har en riktigt slagkraftig refräng som man gärna nynnar på efter man slagit av iPoden!

Efter första genomlyssningen så kände jag mig inte helt nöjd, då egentligen ingen låt stod ut som helt fantastisk även om många låtar var bra. Så här 10 lyssningar senare så har albumet definitivt växt men jag saknar fortfarande den där klockrena monsterhiten som ger mig ståpäls och tårar i ögonen så som Boulevard Of Broken Dreams eller Time Of Your Life gör. Det är ett ruskigt stabilt album men utan riktiga toppar. Jag kan också tycka 18 låtar är lite överdrivet, om de tagit bort de 4-5 sämsta låtarna hade helhetsintrycket helt klart stärkts.

Allt i allt så förseglar 21st Century Breakdown Green Days position som vår tids giganter på rockscenen. Folk kommer att ropa efter Know Your Enemy på ett fullsatt Ullevi år 2025. Sanna mina ord!

Betyg: 8/10

Annonser

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Pennywise är en av punkrockens riktiga trotjänare som sedan 1988 släppt nio fullängdsalbum. Back in the days när jag lyssnade nästan uteslutande på band som Bad Religion, Green Day och Offspring så var Pennywise ett givet vapen i arsenalen. Albumet About Time har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och påminner mig om tider då brudar och folköl var något nytt och spännande.

Förväntningarna om att Pennywise skulle väcka några känslor alls såhär ca 13 år senare var tämligen låga. Men på Reason To Believe så spar inte gubbarna på krutet och inleder med att leverera två rejäla käftsmällar till ”the non-believers”. As Long As We Can är snabb, punkig och trallvänlig så som sig bör i den här genren. Introt till One Reason är det tyngsta jag någonsin hört från Pennywise och de håller ett bra ös genom hela låten som passar som en smäck till den klassiska punklyriken.

Det finns många fler låtar på skivan som är värda att nämna, men generellt sett kan man säga att det handlar om ganska genretypisk musik: Högt tempo, stämsång, hockeykörer (mycket oOOoh och Aahh), samhällskritiska eller integritetsstärkande texter och extremt catchy refränger. Även om jag saknar lite framåtanda och progressivitet så är Reason To Believe långt bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppas på!

Tips: One Reason, Something To Live For

Betyg: 7/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Jag uppskattade verkligen Sum 41:s hårdare variant av punkrock som de visade upp på Does this look infected (2002) och Chuck (2004) där de frisk lånade in metalriff och kryddade den snabba och melodiska rocken. De har ständigt balanserat på en tunn linje mellan banal Blink 182-pop och Metallica-nostalgi. På de två tidigare skivorna har Sum 41 lyckats undvika de allra billigaste tricken och jag har därför hållit dem milsvida högre än till synes liknande band som Fall Out Boy och Blink 182, men med Underclass Hero trillar dom tyvärr dit.

En stor del av låtarna är smäktande ballader som känns uppenbart riktade mot den yngre kvinliga skaran. Nästan alla är rent pinsamt banala. Det skulle kunna vara vilket band som helst i genren som hade bajsat ur sig dom under en paus i studion. Undantaget är akustiska So Long Goodbye som verkligen griper tag i sin avskalade enkelhet.

Precis som Offspring har även Sum 41 sneglat på genrens giganter Green Day och låten The Jester skulle utan vidare kunnat passera som ett alster från American Idiot. För övriga inlånade delar från sig själva och andra band, se den här videon med klipp.

Som tur är så finns det ett par ljuspunkter på skivan också. Förutom ovan nämda So Long Goodbye så uppskattar jag raka, snabba, punkiga King of Contradition och Sum 41-typiska Speak of the Devil.

Underclass Hero finns på Spotify

Betyg: 4/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Bleed American hette en låt (och ett album) med Jimmy Eat World som kom 2001. Det låten är riktigt skön och ett par andra låtar på albumet är bra, även om det är väldigt lättsam punkrock. Så hur har då Jimmy Eat World utvecklats sedan dess? Ner i mainstream-träsket är svaret. Det låter som medlemmarna i bandet har blivit 7 år omognare istället för 7 år äldre under dessa år. Musiken är extremt lättsinnig och snuddar på pojkband, jag kan verkligen se hur de har inövade danssteg på sina live-framträdanden. Det skulle inte förvåna mig det minsta om några av låtarna på Chase This Light är med på senaste Hits For Kids. Har du en son eller dotter som börjar närma sig tonåren och du inte vill chocka henne/honom med Dillinger Escape Plan redan så kan du eventuellt överväga Jimmy Eat World, men se då till att snabbt gå vidare så din son eller dotter fastnar i samma träsk som bandet.

Betyg: 2/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Det är lite fel att säga att det här är punkrock, isåfall den allra snällaste varianten. Det är oftast akustiskt eller halvakustiskt. Väldigt melodidrivet.

Sist jag lyssnade på Bracket var 1996 och skivan ”E” is for Everyting at Fat Wreck Chords. De låter i stort set likadant nu, men jag har svårt att hitta några riktiga höjdpunkter på Requiem. Allt blir liksom så snällt och gulligt att det blir svårt att ta det till sig. Det finns inget riv och ingen attityd alls. Jag säger som Günter säger om sin Vegetariska Korv: ”En korv för miljöpartister. Den smakar inte ett djäkla dugg.”

Betyg: 3/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Rise Against har levererat fyra skivor med stabil punkrock under 2000-talet. Alla skivor har varit snarlika, man kan säga att Rise Against har varir trogna sitt sound – som ett råare och tyngre Bad Religion (melodic hardcore kallar dom det tydligen enligt Wikipedia). Jag brukar vara kritisk mot band som inte utvecklar sitt sound utan bara kopierar sig själva och den fällan skulle man kunna tänka att Rise Against lätt skulle kunna falla i, men på något sätt charmar dom mig alltid med varje album. Appeal To Reason är inget undantag.

Inledande Collapse (Post-Amerika) och de följande tre spåren känns föga upphetsande. Visst är det bra drag, snygg stämsång och sköna refränger, men det känns en aning trött och uttjatat. Men när låtarna Kotov Syndrome och From Heads Unworthy presenterar sig så glömmer jag all kritik och smälter fullständigt för de suveräna refrängerna som får håren hela vägen ner till vaderna att få resning.

Några spår senare kommer Årets Låt (tänk att Rise Against lyckas skapa den ungefär varannat år) – Entertainment! Det börjar med lite nerv, går över i en vers med bra driv och explorerar i en refräng med magisk melodi, gitarrslingor och hockeykör. Att de kryddat låten med ett stick i valstakt gör inte saken sämre.

Appeal To Reason når inte riktigt upp i nivå med Revolutions Per Minute (2003) eller Siren Song of the Counter Culture (2004), men fortfarande klart rekommenderat för alla som gillar hård och melodisk musik.

Rekommenderade låtar: Kotov Syndrome, From Heads Unworthy, Entertainment

Appeal To Reason finns på Spotify

Betyg: 7/10

Read Full Post »

Musik: Metal-punk

Det här är fjärde albumet från amerikanarna i Avenged Sevenfold och uppföljaren till monstersuccén City of Evil från 2005. De fortsätter på sin inslagna väg i gränslandet mellan power metal och punkrock. Förväntningarna var ganska höga då det finns knappast en kombination av genres som kan passa mig bättre (möjligtvis om man skulle slänga in en nypa folkmusik där då) och deras första album var riktigt jävla bra! Hur förvaltar dom det då? Jodå, de har dragit ner en aning på tempot och tonat ner power metal-inslagen lite. Tyvärr leder det till att de ibland fastnar i pojkbandsrockballader i vissa fall. Man kan i alla fall inte klaga på variationen när de i en och samma låt kan gå mellan blåsarrangemang, sagomusik, duellerande gitarrsolon och kärleksballad (både i A Little Piece of Heaven och Unbound). Singeln Afterlife är utan tvekan årets mest catchy refräng och den har gått nonstop i mitt huvud sen jag hörde den första gången på Bandit.

På det hela taget tycker jag inte riktigt de når upp till City of Evil, men fortfarande mer än lyssningsvärt.

Rekommenderade låtar: Afterlife, A little piece of Heaven)

Finns på Spotify

Betyg: 7 av 10

Read Full Post »