Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Read Full Post »

Ännu ett musikår till ända och ännu en lista över årets musikaliska höjdpunkter. 2012 var i min mening ett relativt bra musikår med en del trevliga nya bekantskaper och några stabila uppföljare. Även förstås ett par besvikelser, där Baroness’ nya album ligger högt upp. Nåväl. Dags för listan!

Hela listan på Spotify!

1. Gojira – Gift of Guilt

Jag har faktiskt inte hört Gojira innan, vilket jag förstår att man borde om man lyssnar på alternativ metal. Och jag förstår varför när jag bekantar mig med 2012 års album L’Enfant Sauvage. Det är som en käftsmäll från Steven Hawkins – så smart och exakt uträknad att man blir lika delar imponerad som upphetsad. Kronjuvelen på skivan är helt klart The Gift of Guilt som med sina smekande riff, smattrande trummor och kraftfulla refräng gör mig tårögd, gång på gång.

2. Fair to Midland – Uh-Oh

Den aviga metaldosen på listan har brukat komma från System of a Down eller dess medlemmars senare projekt (Serj Tankian / Scars on Broadway). Här kommer den i helt ny förpackning i form av Fair to Midland från Dallas. De har en del av avigheten och tvära kasten som är signifikativt för System of a Down, men de har även influenser från mer episka band som Dream Theater. Albumet Arrows & Anchors har flera höjdpunkter, men Uh-Oh är låten som står ut mest med sin Coheed And Cambria-doftande refräng och genomgående driv. Tack för tipset brorsan!

3. Every Time I Die – Underwater Bimbos from Outer Space

Varför spara på krutet? Öppningsspåret på Every Time I Die:s Ex Lives är en kanonkula i magen. Fullt jävla ös! Men det är inte helt utan finess. Mycket stabilt!

4. Converge – Trespasses

Jag upptäckte Converge lite för sent för att inse att Dark Horse var 2009 års bästa låt. Ingen av låtarna på All We Love We Leave Behind når upp i den klassen, men Trespasses är inte långt därifrån. Extremt tungt och extremt bra!

5. High on Fire – Fertile Green

Låtsnickrarna bakom 2010 års bästa låt är tillbaka med besked. Visst, de når inte riktigt samma höjder som förra gången, men det brukar väl vara lite så. Nyhetens behag och allt det där… Fertile Green är den snabbaste låten på skivan och för en gammal punkrockare som jag så blir den också i princip automatiskt även bäst. Jag kan inte motstå att lufttrumma i de snabba partierna! Wooooh!

6. Mumford & Sons – I Will Wait

Dags att dra ner i tempo och tyngd här på listan. I Will Wait är förvisso en av de snabbare låtarna från folkrockarna från London, men det är lite av en annan division, eller kanske snarare annan sport, om vi säger så. Babel är ett precis lika helgjutet album som Sigh no More (2009). Låt på låt av extremt hög kvalitet. Det är väldigt sällsynt med album med så många låtar som är så catchy utan att det känns tjatigt. Allra starkast är ändå I Will Wait. Den är ju trots allt ösigast. 🙂

7. Marina And The Diamonds – Valley of the Dolls

Albumet Electra Heart är uppföljaren till 2010 års The Family Jewels. Och jag måste säga att uppföljaren är betydligt blekare. Den glansiga glättighet som tidigare kändes lite uppfriskande ironisk har här gått till överdrift. Då är den relativt mörka Valley of the Dolls den låt som sticker ut och är överlägset starkast på skivan.

8. Rise And Fall – Deciever

Var kom Rise And Fall från? Plötsligt fanns de bara på min Nytt och Bra-playlist och där blev de kvar länge. Åter igen ett band som vet hur man ska smeka sin lyssnare med en pansarvagn. Sällan är det så skönt att få sina öron våldtagna som när Rise And Fall släpper loss på låtar som Deciever. Allt på en gång, mycket och hårt!

9. Torche – Harmonicraft

I was bound to happen sooner or later… En helt instrumental låt har nu tagit sig in som en av årets 10 bästa låtar. En händelse som var helt otänkbar så sent som för fem år sedan. Harmonicraft bruder på ett härligt driv, sköna riff och slingor som byter av varandra på ett snyggt sätt i detta suggestiva stycke.

10. Dunderbeist – Father Serpent

Sorgen var stor när norska Stonegard lade ner precis innan deras spelning i Stockholm 2008. Deras respektive projekt efter uppbrottet imponerade inte alls på mig till en början, men Dunderbeist har verkligen tagit sig till 2012 års släpp Songs of the Buried. Om fler av bandets kommande låtar går i samma stil som inledande Father Serpent så kan det bli riktigt bra!

Read Full Post »

Read Full Post »