Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Recension film: Action

Känner du till karaktärerna Vesper och Mathis och exakt vilken roll de spelat i Agen 007:s liv? Om inte så föreslår jag att du pluggar på din Bond innan du ser Quantum of Solace. Själv har jag aldrig varit något större fan av James Bond, så jag har ingen aning om vilka dessa personer är och jag får inte någon vidare förklaring i Quantum of Solace heller, vilket gör att jag känner mig lite utanför direkt från starten.

Storyn kretsar kring Bonds hämnd på Vesper (efter ett tag förstår jag att det måste vara en gammal kärlek till Bond) som lämpligt nog sammanträffar med hans senaste uppdrag – att avslöja en militärkupp mot Bolivias regering som stöttas av en internationell skurk som går under täckmantel att vara en miljökämpe. I detta uppdrag får Bond oväntad hjälp av en sydamerikansk femme fatale – Camille. Bond går långt över sina rättigheter för att avslöja kuppen och alla som är involverade vilket gör att han hamnar i onåd hos sin arbetsgivare MI6.

Storyn känns väldigt spretig och många personer, både skurkar och allierade, introduceras och fasas ut på löpande band. Spretigheten understryks av allt flängande över hela jorden – Haiti, Österrike, Bolivia, Spanien, England – som känns syfteslöst. I Quantum of Solace missar de inte ett enda tillfälle till hårdkokt action – biljakt, båtjakt, flygjakt, slagsmål och skottlossning avlöser varandra och det blir otroligt tröttsamt i längden.

Jag har aldrig varit något större fan av action för sakens skull och det är nog också därför jag aldrig riktigt gillat Bond. I förra filmen Casino Royal kändes det som de hade infört mer handling, drama och djup vilket kändes klart positivt, men med Quantum of Solace är de tillbaka på ruta ett och dessutom med en Bond utan humor eller självdistans.

Betyg: 3/10

Read Full Post »

Musik: Rock

För de som lyssnar på radiostationen Bandit är Volbeat ingen ny bekantskap. Danskarna slog igenom på bred front med albumet Rock the Rebel / Metal the Devil ifjol och jag ska erkänna att jag föll som en fura för deras svängiga dieseldoftande rock med inslag av rockabilly och country.

Uppföljare till genombrottsalbum verkar vara ett särskilt svårt kapitel för nästan all band. (Kan du nämna någon grupp som toppat genombrottet med det nästföljande albumet?) Det är litegrann som uppföljaren till en komedi-film, det krävs samma karaktärer och stämning men helt nya skämt, kör man samma skämt igen så har de tappat sin glans. Det gäller alltså att förnya sig och inte bara luta sig tillbaka och tro att man har kommit på framgångsreceptet. Volbeat faller just i den här fällan.

Vad som slår mig efter några genomlyssningar av Guitar Gangsters & Cadilac Blood är att det inte finns ett enda bottennapp på skivan. Jag tycker det säger ganska mycket – antingen har man polerat spåren för mycket eller så har man inte riktigt vågat ta ut svängarna. De flesta låtarna på albumet flyter ihop då de går i samma tempo och tonart och har samma sound. Föga förvånande då att jag bäst uppskattar de låtar som skiljer sig en aning från mängden: Dystra Mary Ann’s Place med kvinnlig gästsångerska, svängiga I’m so Lonely I Could Cry med det gitarrlösa partiet samt pampiga avslutningen Making Believe som i princip bara repeterar refrängen om och om igen i olika rytmer.

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Musik: Powermetal

De tyska veteranerna i Rage fortsätter troget att släppa album som inte riktigt når ut till den stora publiken. Carved in Stone är deras 19:e(!!!!!) album och jag måste erkänna att jag endast lyssnat ytterst sporadiskt på de tio album som kommit sen de suveräna skivorna Trapped och The Missing Link i början av 90-talet.

Rage spelar nu som då en väldigt lätt igenkännlig variant av speedmetal/powermetal. Tänk dig valfritt tyskt svärdmetalband (Gamma Ray, Stratovarius, Helloween) blandat med Motörhead så hamnar du rätt nära. Här hittar du såväl malande riff och grymtande sång som frenetiska solon och melodiska refränger. Falsettsången är det däremot snålt med.

Inledande titelspåret Carved in Stone (de sjunger om ”Forgotten Heroes” och inte ”For captain nero’s” som jag först tyckte) får mig helt handfallen. Wow vilken hit! Tankar som ”Årets album”, ”15 år av ignorans” och ”Tysklands bäst bevarade hemlighet efter Günters Korvar” börjar snurra i mitt huvud. När jag vaknar upp ur tankarna spelas Bombtrack (Rage against the Machine, reds amn) i lurarna och jag undrar var resten av albumet tog vägen? Jag får lov att spola tillbaka (vilket man ju förstås gör med MP3?, reds amn) och lyssna igenom låtarna lite mer noggrannt. Det visar sig att resten av skivan på intet sätt är undermålig om än något slätstruken. Mot slutet kommer bland annat en mycket kompetent låt som heter Lost in the void (där jag hörde ”Lost in the boy” och trodde att genren äntligen fått sin första rena hyllningslåt till homosexualiteten). Avslutande Lord of the Flies är ett gothiskt pompöst stycke med körsång och hela kullbergsbaletten (obs, bildligt talat, reds anm) som verkligen uppfyller mig med en känsla att jag kan ta mig an hela världen (ungefär som dunderhonung).

Rekommenderade låtar: Carved in Stone, Lord of the flies (musikvideo och allt!)

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Musik: Metal

Scars on Broadway består till hälften av gamla medlemmar i System of a Down och leds av gitarristen och sångaren Daron Malakian, den ena av två frontfigurer i System of a Down. Den andra, Serj Tankian, släppte ett soloalbum förra året. Båda debutalbumen från dessa parter låter förvånandsvärt likt System of a Down, vilket jag tolkar som att splittringen mellan de båda inte låg så mycket i det musikaliska. Mer troliga orsaker är då engagemang och attityd.

Med Serj Tankians album Empty Walls blev det ganska tydligt att Serj var den stora konstnärliga ledaren i System of a Down. Serjs musik är kärnfull, pampig, varm och utforskar musiken på ett lekfullt sätt. Scars on Broadways musik är kantig, hård och full och rock’n’roll-attityd. Texterna handlar allt mer om brudar och knark och betydligt mindre om politiskt engagemang och personlig reflektion.

Scars on Broadways debutalbum håller sig som sagt i samma sfär som System of a Down och det är därför föga förvånande att musiken är spretig och varierad. Detsamma kan sägas om kvaliteten på låtarna. Det finns en del otroligt sköna låtar, då framförallt World Long Gone som definitivt kommer att finnas med på listan över årets bästa låtar. Ett genialiskt enkelt riff, gott om driv och en catchy refräng. Svårare än så behöver det inte vara. Det ryms också ett par riktiga bottennapp på skivan i Chemicals och They Say, som jag inte kan förstå att de valde som första singel.

Rekommenderade låtar: World Long Gone

Scars on Broadway finns på Spotify

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Bok: Fakta

Chockdoktrinen är antagligen en av förra årets mest omtalade samhällsbok. Naomi Klein har granskat två olika fenomen – tortyr och byte av ekonomiskt system – och sett ett samband mellan dessa två, det som hon kallar Chockdoktrinen. Dvs att man (USA, storföretagen, de rika… aka De Onda) använder sig systematiskt av chock för att hjärntvätta folk och få dem dit man vill.

Den första delen av boken som handlar om chock som ett tortyrredskap är väldigt intressant. Enligt Klein använder sig amerikansk militär av elchocker, mörker, misshandel och andra oetiska metoder för att bryta ner fångar så de till slut ger efter. När det gäller tortyr har jag ingen kunskap eller referenspunkt så jag ifrågasätter inte att det kan gå till såhär i vissa fall.

Kopplingen till att samma metod används i stor skala för att driva igenom liberal marknadsekonomi känns väldigt lös. Kleins teori är att en av USAs hjärntruster, den sk Chicagoskolan, utnyttjar kriser för att införa liberal marknadsekonomi, dvs låga skatter, fri handel och få bidrag – så liten inverkan på marknadskrafterna som möjligt. Detta ska ha börjat i Chile med Pinochets statskupp och fortsatt i flera andra sydamerikanska länder vid ekonomiska kriser, i Polen och Ryssland efter kommunismens fall, i sydostasien efter tsunamin, i New Orleans efter orkanen Katrina och i Irak efter USAs invation. Tillvägagångssättet har varit likadant överallt, att Världsbanken och USA erbjudit hjälp i utbyte mot att de öppnar upp för utländska investeringar. Detta ska enligt Klein ha lett till fler fattiga och misär. I slutet av boken raljerar hon mot USAs privatisering av militären, vilket inte känns direkt kopplat till själva huvudtesen Chockdoktrinen.

Det som slår mig direkt är hur dåliga källhänvisningar det är. Många av påståendena har inte ens någon källhänvisning och de övriga är väldigt otillräckliga. Något annat som stör mig oerhört är att Klein konstant insinuerar att alla ”multinationella bolag” är onda och en direkt dålig kraft i samhället och hon försätter ingen chans att påpeka detta. Något fakta för detta för hon inte fram. Klein anspelar helt klart hellre på känslor än att föra fram fakta, och det gör hon väldigt bra. Efter att ha varit väldigt skeptisk i början så är jag mot slutet av boken riktigt engagerad. Jag är glad att jag läst böcker från båda läger (se Johan Norberg – När Människan skapade världen) men samtidigt är det förstås förvirrande eftersom de belyser samma saker på så fullständigt olika sätt. Kleins dåliga källhänvisningar och generaliseringar gör förstår att hennes åsikter känns aningen sämre grundade.

Det ska tilläggas att boken är en ganska rejäl tegelsten och jag tycker nog den kunde ha kortats med ett hundratal sidor.

Chockdoktrinen finns hos Adlibris

Betyg: 5/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Rise Against har levererat fyra skivor med stabil punkrock under 2000-talet. Alla skivor har varit snarlika, man kan säga att Rise Against har varir trogna sitt sound – som ett råare och tyngre Bad Religion (melodic hardcore kallar dom det tydligen enligt Wikipedia). Jag brukar vara kritisk mot band som inte utvecklar sitt sound utan bara kopierar sig själva och den fällan skulle man kunna tänka att Rise Against lätt skulle kunna falla i, men på något sätt charmar dom mig alltid med varje album. Appeal To Reason är inget undantag.

Inledande Collapse (Post-Amerika) och de följande tre spåren känns föga upphetsande. Visst är det bra drag, snygg stämsång och sköna refränger, men det känns en aning trött och uttjatat. Men när låtarna Kotov Syndrome och From Heads Unworthy presenterar sig så glömmer jag all kritik och smälter fullständigt för de suveräna refrängerna som får håren hela vägen ner till vaderna att få resning.

Några spår senare kommer Årets Låt (tänk att Rise Against lyckas skapa den ungefär varannat år) – Entertainment! Det börjar med lite nerv, går över i en vers med bra driv och explorerar i en refräng med magisk melodi, gitarrslingor och hockeykör. Att de kryddat låten med ett stick i valstakt gör inte saken sämre.

Appeal To Reason når inte riktigt upp i nivå med Revolutions Per Minute (2003) eller Siren Song of the Counter Culture (2004), men fortfarande klart rekommenderat för alla som gillar hård och melodisk musik.

Rekommenderade låtar: Kotov Syndrome, From Heads Unworthy, Entertainment

Appeal To Reason finns på Spotify

Betyg: 7/10

Read Full Post »

Mat: Sushi

Både via boken Eat Sweden och en jobbarkompis har jag fått tipset att Stockholms bästa sushi finns på Sushi Devil. Igår tog jag med min sambo till Tegnérgatan för att testa den här omtalade sushin.

Restaurangen är liten (precis som alla sushirastauranger) så man sitter runt köket där de tillagar maten, vilket gör att det är väldigt enkelt att diskutera sina önskemål med den supertrevliga personalen.

Maten var väldigt god! Lite annorlunda fiskar och smaker, så som halstrad tonfisk eller pepparmarinerad lax. Till det kunde man också välja olika typer av soja, så som citrus-soja eller rökt soja. Hattori Sushi Devil lever upp till ryktet om stans bästa sushi, om än valet inte är självklart.

Betyg: 9/10

Read Full Post »

Older Posts »