Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Musik: Rock

Mae bjuder på ganska lättviktig rock. Jag är lite osäker på om det platsar som Emo, jag tycker i alla fall att det känns rätt emotionellt. Musiken är skör och drömsk och blandar in en hel del elektroniska effekter i den klassiska rockuppsättningen.

Musiken är något mer rättfram än på föregångaren The Everglow och därmed också tråkigare. Jag uppskattade att Mae verkligen försökte väva ihop en drömlik historia på The Everglow. På Singularity är det 14 separata låtar paketerade i ett svartvitt handritat fodral.

De flesta låtarna är trevliga men det är få som griper tag eller sticker ut. De två inledande spåren Brink of disaster och Crazy 8’s är de enda som håller sig något över massan.

Singularity finns på Spotify

Betyg: 4/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Jag uppskattade verkligen Sum 41:s hårdare variant av punkrock som de visade upp på Does this look infected (2002) och Chuck (2004) där de frisk lånade in metalriff och kryddade den snabba och melodiska rocken. De har ständigt balanserat på en tunn linje mellan banal Blink 182-pop och Metallica-nostalgi. På de två tidigare skivorna har Sum 41 lyckats undvika de allra billigaste tricken och jag har därför hållit dem milsvida högre än till synes liknande band som Fall Out Boy och Blink 182, men med Underclass Hero trillar dom tyvärr dit.

En stor del av låtarna är smäktande ballader som känns uppenbart riktade mot den yngre kvinliga skaran. Nästan alla är rent pinsamt banala. Det skulle kunna vara vilket band som helst i genren som hade bajsat ur sig dom under en paus i studion. Undantaget är akustiska So Long Goodbye som verkligen griper tag i sin avskalade enkelhet.

Precis som Offspring har även Sum 41 sneglat på genrens giganter Green Day och låten The Jester skulle utan vidare kunnat passera som ett alster från American Idiot. För övriga inlånade delar från sig själva och andra band, se den här videon med klipp.

Som tur är så finns det ett par ljuspunkter på skivan också. Förutom ovan nämda So Long Goodbye så uppskattar jag raka, snabba, punkiga King of Contradition och Sum 41-typiska Speak of the Devil.

Underclass Hero finns på Spotify

Betyg: 4/10

Read Full Post »

Musik: Alternativ Rock

Jag har en teori att musikstilar kommer tillbaka med en intervall på 10-15 år. I början av 90-talet blev skatepunk eller punkrock stort, som ju var en vidareutveckling av punken från sent 70- tidigt 80-tal. I början av 2000-talet kom postgrungen på bred front, som ju är en vidareutveckling på 90-talets grunge. Och nu med överhajpade Glasvegas kommer det sena 90-talets pompösa rock tillbaka från den tid då band som Live, REM och Kent hade sin höjdpunkt. Eller det kanske inte är någon stor comeback för genren då Coldplay skördat enorma framgångar med det konceptet under hela 2000-talet.

I princip varenda musikkritiker som vill vara med i Klubben För Inbördes Samtyckande har lyft Glasvegas debutalbum till skyarna i en enad hyllningskör. För att få den typen av hyllningar förväntar jag mig att man för någonting nytt till musikscenen, men tydligen räcker det idag att man sätter ihop en stabil platta med övervägande starka låtar och sjunger dom med skotsk dialekt (så att det låter äkta, förstår du). Nyskapande är det således inte, men eftersom Coldplay hyllas både av kritiker och lyssnare och Glasvegas går i samma fotspår, så går tydligen den här typen av musik hem både i stugorna och i redaktionerna.

Jag har som sagt svårt att förstå musikkårens eufori över den här plattan, men det handlar inte om någon sågning – tvärtom är det 10 bra låtar som Glasvegas bjuder på. Pampiga rockarrangemang i makligt tempo som byggs upp mot refränger som tydliga crescendon. Mina personliga favoriter är Go Square Go, som har något högre tempo och mer nerv än övriga låtar och Daddy’s Gone som är en moloken bit med en väldigt stark refräng.

Glasvegas finns på Spotify

Betyg: 6/10

Read Full Post »

Det norska metalbandet Stonegard har lagt ner verksamheten.

Jag upptäckte Stonegard för något år sedan och föll pladask för deras tunga riffbaserade metal och ju mer jag lyssnat på albumen Arrows (2005) och From Dusk Till Doom (2006) desto mer växer dom. De har låtar med grymt härligt driv så man knappt kan sitta still i fotöljen och låtar med så schyst gung att man önskar att man hade ett långt hårsvall att svinga med.

Då det var två år sedan de släppte något så kändes det som det snart var dags för ett nytt album, dessutom skulle de komma till Stockholm och spela i December. Så det var mycket att se fram emot. När jag gick in på deras hemsida för att konfirmera speldatumet möttes jag av den chockartade nyheten. De hade splittrats förra månaden på grund av ”internal conflicts and disagreements” – läs mer här.

Båda albumen Arrows och From DuskTill Doom finns på Spotify.

Låttips: The White Shaded Lie, Helios och From DuskTill Doom

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Bleed American hette en låt (och ett album) med Jimmy Eat World som kom 2001. Det låten är riktigt skön och ett par andra låtar på albumet är bra, även om det är väldigt lättsam punkrock. Så hur har då Jimmy Eat World utvecklats sedan dess? Ner i mainstream-träsket är svaret. Det låter som medlemmarna i bandet har blivit 7 år omognare istället för 7 år äldre under dessa år. Musiken är extremt lättsinnig och snuddar på pojkband, jag kan verkligen se hur de har inövade danssteg på sina live-framträdanden. Det skulle inte förvåna mig det minsta om några av låtarna på Chase This Light är med på senaste Hits For Kids. Har du en son eller dotter som börjar närma sig tonåren och du inte vill chocka henne/honom med Dillinger Escape Plan redan så kan du eventuellt överväga Jimmy Eat World, men se då till att snabbt gå vidare så din son eller dotter fastnar i samma träsk som bandet.

Betyg: 2/10

Read Full Post »

Musik: Punkrock

Det är lite fel att säga att det här är punkrock, isåfall den allra snällaste varianten. Det är oftast akustiskt eller halvakustiskt. Väldigt melodidrivet.

Sist jag lyssnade på Bracket var 1996 och skivan ”E” is for Everyting at Fat Wreck Chords. De låter i stort set likadant nu, men jag har svårt att hitta några riktiga höjdpunkter på Requiem. Allt blir liksom så snällt och gulligt att det blir svårt att ta det till sig. Det finns inget riv och ingen attityd alls. Jag säger som Günter säger om sin Vegetariska Korv: ”En korv för miljöpartister. Den smakar inte ett djäkla dugg.”

Betyg: 3/10

Read Full Post »

Bok: Roman

Athena, Häxan Från Portobello, är en kultförklarad person som berört många personer under sitt sökande av andligheten. Dessa personer berättar historien kring henne – hennes mamma, journalisten som blir förälskad i henne, hennes andliga vägledare, hennes följeslagare med flera. Ända från uppväxten i ett skakigt Libanon med adoptivföräldrarna känner Athena att hon har speciella förmågor och att hon är utvald till något speciellt. Efter att hon skiljer sig från sin man känner hon sig utesluten från den katolska kyrkan och söker nya vägar till andligheten. I dansen och sången känner hon att hon når närmare det gudomliga och hon får en skara följeslagare som förförs av hennes karisma och läror. Samtidigt söker Athena sina egna rötter och försöker få ro i själen.

Som alltid med Paulo Coelho så står mystiken och den gudomliga i centrum, men i Häxan från Portobello är berättelsen skriven som en serie intervjuer och aldrig skildrad från huvudpersonens vinkel. Det är svårt att få något grepp om huvudpersonen då hon känns så väldigt mångfasetterad, men det kanske är Coelhos intention. Jag tycker Häxan från Portobello är en bra och läsvärd bok, om än inte lika berörande på djupet som jag känt med flera av hans tidigare böcker.

Betyg: 7/10

Read Full Post »

Older Posts »